Ulrisxes Korrespondens-ariäkiar.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Berlin d. 17 Nov. 1855.
I denna vecka kunde man tro att Berlin
vore en riktigt stor stad, och att man befunne
sig i Paris; vi hafva haft madame Ristori här,
och mr Philarete Chasles, från College de
France, har börjat sina föreläsningar öfver
den moderna romanen. Ristoris rykte så väl
i och för sig som i förhållande till Rachel
har blifvit så mycket afhandladt af pariser-
tidningarnes följetonister, att föga återstår att
säga om henne sjelf. Hon uppträdde
först i Alfieris Mirza, och hennes bifall var
deladt. Dertill var dels stycket skuld, dels
arten af den franska effektfulla, på effekt be-
räknade föreställningen. Om Alfieri har på
den sista tiden blifvit mycket polemiseradt,
och det ej blott mellan Frankrike och Ita-
lien, utan äfven mellan Frankrike och Tysk-
land. I Paris. har Jules Janin sagt skaldens
minne bittra sanningar; så bittra, att den
ömtålige mannen, som rätt hörde till gnus
irritabile vatum, skulle deröfver hafva vindt
sig i grafven, om han kunnat höra dem.
Jemförande Rousscaus första resa i Piemont
och hans unga poetiska hänförelse med Al-
fieris lefnadströtta sorgeutgjutelser i hans sjölf-
biografi, der han med aristokratisk affektation
beklagar sig öfver att han måste hålla lika
skritt med mulåsnedrifvarey kallar Janin Mir-
2as författare en lillgammal pojksprätt, en
fadd och svulstig usling, som icke är värd
att tillhöra den heliga falangen, passionen
och ungdomem. Detta är det skonsammaste,
som Janin föredrager, och vet att säga ännu
långt värre saker på hans döda mull. För
öfrigt tog han blott sin revanche, ty om nå-
gonsin bittra saker hade blifvit sagda om
fransmännen, så hade det skett af Alficri,
och det vill synas oss som om, efter alla
diatriber, hvilka Alfieris stycken med anled-
ning af madame Ristoris föreställningar fram-
kallat, vid den slutliga afräkningen med de
ömsesidiga skymfningarne en ganska betyd-
lig öfvervigt stannade på hertiginnan af Al-
banys älskares räkning. Från Paris hade han
en gång rest bort med utropet, att detvar ctt
hospital för dårar och obotlige (felente spedale
che riunisce glincurabili e i pazzi.)
Men äfven i Tyskland har nyligen en po-
lemik blifvit upprörd öfver Alfieri. Gervinus,
i sin historia öfver det nittonde århundradet,
som vi haft tillfälle att omtala i dessa blad,
utsade med stor öppenhet och vanlig skärpa
sina tankar om Ugo Foscolo och Alfieri. Man
har i Italien tagit detta mycket illa, och en
betydande italiensk kritiker, Francesco de
Sanctis, har sista Oktoberhäftet af den i Tu-
rin utgifna tidskriften Cimento förehållit den
store tyske historieskrifvaren, att han icke
förstod att uppfatta och skildra de patriotiska
och för friheten hänförda italienska skalderna
i deras egen tid och egendomlighet, i det
medium som var med dem likartadt. Dock
detta allt blott i förbigående och för att för-
klara, hvarföre Mirza med sin dunstartadt
patologiska lidelse icke kunde behaga den
tyska allmänheten. Intrycket af stycket öf-
verfördes omärkligt på framställningen, och
man fann att madame Ristori äfven i sitt upp-
trädande cj fullt mötsvarade den väntan man
gjorde sig. Helt annat var det med Maria
Stuart, hvari dock många tyska erinringar
kunde göra henne segren stridig. Här var
hennes framgång alldeles utomordentlig. Eni
renare konstnjutning hade på många år ickel
varit oss erbjuden, och minnet deraf skall läng
tid bibehålla sig lifligt.
Politiskt nytt har jag föga att omtala. De
genom dubbla val och afsägelser föranledda
supplementarvalen egde rum i förgår, den 13
November. I Berlin har det liberala partiet
förlorat två platser. Ytterligare blef den högt
begåfvade talaren professor Simpson från Kö-
nigsberg förbigången, och i hans ställe valdes
den vida mer moderat liberale stadsrådet Bock.
er att en nyligen offentliggjord kung-
krifvelse af den 31 Oktober till Berlins
magistrat icke obetydligt inverkat på resulta
tet a supplementarvalen. Konungen tackade
för en till honom af magistraten på hans scx-
tionde födelsedag den 15 Oktober afgifven
adress, och uttalade derefter sin missbelåten-
het med de personer som staden Berlin kort
förut valt till deputerade, hvilka enligt ko-
nungens åsigt icke motsvarade landets första
behof, som vore att stärka regeringen. När
regenter personligen företaga sig att bearbeta
öfvertygelserna hos valmän eller deputerade,
så är det, med det lycksökeri och den servi-
lism som -beklagligen finnas i hvarje sämbäl-
le, ganska naturligt att representantförsam-
lingarnes sammansättning och verksamhet ut-j:
faller föga gynnsamt för den konstitutionella
frihetens utveckling.
Men detta faktum känner ni redan genom
tidningarne. Inom de politiska kulisserna be-
rättas utom dess mångahanda. Polispresiden-
ten hr von Hinkeldey lärer för kort tid sedan
från högsta ort erhållit en rådig skrapa för
den i hufvudstaden mer och mer sig röjande
oppositions- och missbelåtenhetsandan. Gene-
raldirektören öfver säkerhetspolisen skall derpå
hafva anmärkt, att det fattades honom veder-
börligt understöd, och att ett enda oförbehåll-
samt ord till valmännen från det inflytelse-
rikaste, afgörande hållet skulle bringa dem
till förnuft. Derpå hade konungen aflåtit sin
skrifvelse.
em Rd Rs
Och kyrkoherden skall se sig försatt i
samma ledsamma nödvändighet, nemligen attl(dq