Ulrisxes Korrespondens-ariäkiar. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 17 Nov. 1855. I denna vecka kunde man tro att Berlin vore en riktigt stor stad, och att man befunne sig i Paris; vi hafva haft madame Ristori här, och mr Philarete Chasles, från College de France, har börjat sina föreläsningar öfver den moderna romanen. Ristoris rykte så väl i och för sig som i förhållande till Rachel har blifvit så mycket afhandladt af parisertidningarnes följetonister, att föga återstår att säga om henne sjelf. Hon uppträdde först i Alfieris Mirza, och hennes bifall var deladt. Dertill var dels stycket skuld, dels arten af den franska effektfulla, på effekt beräknade föreställningen. Om Alfieri har på den sista tiden blifvit mycket polemiseradt, och det ej blott mellan Frankrike och Italien, utan äfven mellan Frankrike och Tyskland. I Paris. har Jules Janin sagt skaldens minne bittra sanningar; så bittra, att den ömtålige mannen, som rätt hörde till gnus irritabile vatum, skulle deröfver hafva vindt sig i grafven, om han kunnat höra dem. Jemförande Rousscaus första resa i Piemont och hans unga poetiska hänförelse med Alfieris lefnadströtta sorgeutgjutelser i hans sjölfbiografi, der han med aristokratisk affektation beklagar sig öfver att han måste hålla lika skritt med mulåsnedrifvarey kallar Janin Mir2as författare en lillgammal pojksprätt, en fadd och svulstig usling, som icke är värd att tillhöra den heliga falangen, passionen och ungdomem. Detta är det skonsammaste, som Janin föredrager, och vet att säga ännu långt värre saker på hans döda mull. För öfrigt tog han blott sin revanche, ty om någonsin bittra saker hade blifvit sagda om fransmännen, så hade det skett af Alficri, och det vill synas oss som om, efter alla diatriber, hvilka Alfieris stycken med anledning af madame Ristoris föreställningar framkallat, vid den slutliga afräkningen med de ömsesidiga skymfningarne en ganska betydlig öfvervigt stannade på hertiginnan af Albanys älskares räkning. Från Paris hade han en gång rest bort med utropet, att detvar ctt hospital för dårar och obotlige (felente spedale che riunisce glincurabili e i pazzi.) Men äfven i Tyskland har nyligen en polemik blifvit upprörd öfver Alfieri. Gervinus, i sin historia öfver det nittonde århundradet, som vi haft tillfälle att omtala i dessa blad, utsade med stor öppenhet och vanlig skärpa sina tankar om Ugo Foscolo och Alfieri. Man har i Italien tagit detta mycket illa, och en betydande italiensk kritiker, Francesco de Sanctis, har sista Oktoberhäftet af den i Turin utgifna tidskriften Cimento förehållit den store tyske historieskrifvaren, att han icke förstod att uppfatta och skildra de patriotiska och för friheten hänförda italienska skalderna i deras egen tid och egendomlighet, i det medium som var med dem likartadt. Dock detta allt blott i förbigående och för att förklara, hvarföre Mirza med sin dunstartadt patologiska lidelse icke kunde behaga den tyska allmänheten. Intrycket af stycket öfverfördes omärkligt på framställningen, och man fann att madame Ristori äfven i sitt uppträdande cj fullt mötsvarade den väntan man gjorde sig. Helt annat var det med Maria Stuart, hvari dock många tyska erinringar kunde göra henne segren stridig. Här var hennes framgång alldeles utomordentlig. Eni renare konstnjutning hade på många år ickel varit oss erbjuden, och minnet deraf skall läng tid bibehålla sig lifligt. Politiskt nytt har jag föga att omtala. De genom dubbla val och afsägelser föranledda supplementarvalen egde rum i förgår, den 13 November. I Berlin har det liberala partiet förlorat två platser. Ytterligare blef den högt begåfvade talaren professor Simpson från Königsberg förbigången, och i hans ställe valdes den vida mer moderat liberale stadsrådet Bock. er att en nyligen offentliggjord kungkrifvelse af den 31 Oktober till Berlins magistrat icke obetydligt inverkat på resulta tet a supplementarvalen. Konungen tackade för en till honom af magistraten på hans scxtionde födelsedag den 15 Oktober afgifven adress, och uttalade derefter sin missbelåtenhet med de personer som staden Berlin kort förut valt till deputerade, hvilka enligt konungens åsigt icke motsvarade landets första behof, som vore att stärka regeringen. När regenter personligen företaga sig att bearbeta öfvertygelserna hos valmän eller deputerade, så är det, med det lycksökeri och den servilism som -beklagligen finnas i hvarje sämbälle, ganska naturligt att representantförsamlingarnes sammansättning och verksamhet ut-j: faller föga gynnsamt för den konstitutionella frihetens utveckling. Men detta faktum känner ni redan genom tidningarne. Inom de politiska kulisserna berättas utom dess mångahanda. Polispresidenten hr von Hinkeldey lärer för kort tid sedan från högsta ort erhållit en rådig skrapa för den i hufvudstaden mer och mer sig röjande oppositionsoch missbelåtenhetsandan. Generaldirektören öfver säkerhetspolisen skall derpå hafva anmärkt, att det fattades honom vederbörligt understöd, och att ett enda oförbehållsamt ord till valmännen från det inflytelserikaste, afgörande hållet skulle bringa dem till förnuft. Derpå hade konungen aflåtit sin skrifvelse. em Rd Rs Och kyrkoherden skall se sig försatt i samma ledsamma nödvändighet, nemligen attl(dq