BLANDADE ÄMNEN. — I Brighton i England tilldrog sig den 3 i denna månad följande tragiska händelse: Dr Herman Franck från Breslau, en i Tysklands litterära kretsar bekant man, hade fredags aftonen tillsammans med sin 17-årige son, som följande månad skulle afresa till Ostindien, ankommit till Brighton och afstigit i Albion hötel. Dr Arnold Ruge tillbragte aftonen tillsammans med de begge landsmännen; fadren spelade ett parti schack med sonen, som han älskade på det ömmaste; derpå dracks tÅ och klockan 11 tog Ruge afsked och gick. Följande morgon kloekan 7 väcktes hotellets kökspiga af ett tungt fall utanför hennes fönster; då hon såg ut låg ett lik på stenläggningen. Dr Franck hade kastat sig ut genom fönstret till sitt sofrum; alla försök att återställa honom till lifvet blefvo fruktlösa. Man trodde sonen ännu försänkt i djup sömn, och den tillkallade läkaren öfvertog det sorgliga uppdraget att meddela honom händelsen. Han fann dörren till sängkammaren stängd; man måste, efter att länge förgäfves klappat på, med våld uppbryta den, då man fann ynglingen utsträckt på sin bädd — ett lik, tydligen strypt med en sidenhalsduk, som han ännu hade slingad om halsen, men hvilken var så löst åtdragen att läkaren knappt kunde inse, huru döden deraf kunnat bli en följd. Bädden visade för öfrigt lika litet som rummet det ringaste spår till en föregången strid, och likbesigtningen förmår ej afgöra om sjelfmord eller död för fadrens hand egt rum. Den sednare hade mycket lidit af dyspepsi och en mycket stark svullnad på halsen torde väl ha varit den närmaste orsaken till ett plötsligt påkommet vansinne och den gräsliga gerningen. Aftonen förut var han glad och munter; endast uppassaren vill hafva märkt att han stundtals under spelets gång betraktat sin son på ett besynnerligt sätt. Att han skulle råkat i tvist med den sednare låter ej gerna tänka sig. Han älskade honom som sin ögonsten och hade aldrig satt sig emot hans önskan att blifva sjöman, ehuru han gerna skulle sett honom verksam i en annan sysselsättning. Plötsligt påkommet vansinne har väl varit den enda orsaken till detta sorgliga dubbelmord. — Billigt lysningsämne. I Drammens tidning berättas att bland expositionsartiklar på herr Schöbelers börsexposition tillvinner sig allmän uppmärksamhet den af F. H. Frölich exponerade och åt mineralogie kandidaten Holmsen patenterade träoljan från Kongsberg. Denna olja, som säljes till 24 norska skilling pr pott, brännes i en lampa, hvars låga, enligt professor Langbergs intyg, har en ljusstyrka motsvarande den af 11 sparmacetiljus, och hvartill endast förbrukas för 1!7, sk. lysningsämne i timman. En uppfinning sådan som denna, hvilken för beredningen endast begagnar sågspån, som eljest blott är till besvär, samt annat onyttigt träaffall från skogarne, och till så billigt pris kan leverera en så nyttig produkt, lofvar att blifva af högsta vigt, så mycket mera, som priset på den vanliga lampoljan nu stigit till en orimlig höjd. — Naift svar. Vid ett husförhör, som för några dagar sedan hölls ej långt från hufvudstaden, erhöll den tjenstförrättande unge pastorsadjunkten följande svar på framställd fråga om syftningen af sjunde budet: Presten (till en dränggosse): Hvad anser du vara stöld och således brott mot sjunde budet? Dränggossen: Jo — om man tillgriper andras tillhörigheter. Presten: Anser du då icke att som stöld kan betraktas om du, då du forslar oförfalskad mjölk in till staden, under vägen dit utspäder mjölken med hälften vatten ? Dränggossen: Nej, Gud bevars I! — sådant är ingen stöld, ty sådant kan endast betraktas som att lura folk, och för resten heter det ju: Den som ej ser upp med ögonen den får se upp med pungen.