äro försedda med en outtömlig. inbilskhet.
Har man af vanlig höflighet kommit att nå-
gon gång visa dem ett småleende, så äro de
genast öfvertygade, att man-är färdig att dö
af kärlek till dem. De må vara vackra el-
ler fula, qvicka eller dumma, det är alldeles
detsamma. De sätta sina illusioner i stället
för verkligheten och inskrifva, liksom Don
Juan, på sin lista ett namn, hvaraf de icke
en gång känna första bokstafven. General
Foy sade en gång i deputerade kammaren,
att alla äro lika inför lagen; jag förklarar,
jag, att j alla. ären lika i inbilskhet.
Försynen käre Maxime, straffar dig nu och
det med rätta. Sedan du tviflat på de qvin-
nor, som efter hvarandra kommit i din väg,
har du slutligen kommit derhän, att du tviflar
på din egen hustru. Jag har länge tyst och
uppmärksamt bemärkt dina förolämpande miss-
tankar. Om jag tegat tills nu, så ärdet der-
för, att jag hade den stoltheten att tro, att
du skulle högakta mig tillräckligt för att göra
skilnad emellan din Florentine och dina
fordna bekantskaper. Skulle jag då hafva
bedragit mig mig?
Jag vill ingenting yttra som skulle likna
ett rätfärdigande, ty ett rättfärdigande inne-
bär alltid begreppet om ett fel. Jag inskrän-
ker mig till följande:
Hvarje dag syntes det mig omöjligt att
ilska dig högre, och dagen derpå förundrar
jag mig öfver att känna min tillgifvenhet för
lig mera djup och liflig. Min enda tanke är
lu. Jag har en dyrkan, en religion för allt
som kan behaga dig. Jag handlar som om
du alltid kunde läsa i min själ. Jag är icke
nera någonting af mig sjelf; det är du som
styrer mig. Jag känner för dig den högsta
;mhet och tillit. Mitt lif, det är du.
(Forts. följer.)