är elakt, eller är det din hjerna som är sjuk?
Denna gåta söker jag sedan tre timmar
tillbaka fåfängt att upplösa. Jag öfverväger
den. oupphörligt i mitt brännande hufvud, men
jag vågar icke besvara den. Då jag läste ditt
bref, frågade jag mig sjelf, om jag stod un-
der inflytelsen af någon elak. dröm, Jag
skulle, varit bra lycklig om jag:kunnat tän-
ka att en annan penna än din tecknat dessa
rader, hvilkas genomläsning betäckt min panna
med en liflig rodnad. Jag har genomletat
mina äldsta hågkomster; Jag har undersökt
mitt förflutna Hf, och har Tikväl ej kunnat
fatta huru det varit dig möjligtatt:så grymt
förödmjuka mig i min värdighet som qvinna
och maka. i
Mazxime, jag vet att, innan du gaf mig ditt
hjerta, har du öfverlemnat det åt många an-
dra. Min Gud! hvad slags qvinhor har du
då älskat, då dessa olyckliga kunnat förmå
dig att fatta om deras kön en så orättvis,
en så förnärmande tanke! Ända till vår för-
ening hafva vi då lefvat i en helt och hål-
let olika verld? Ack: jag måste förmoda det.
Men alla dessa onda tankar; som du uppsam-
lat i tvetydiga sällskaper, huru kunde de följa
dig i hemmets fridlysta helgedom? Kände du
hvarken blygsel eller sämvetsqval då du om
aftonen emottog din moders och dina syst-
rars rena ömhetsbetygelser? Din själs natt
måste då varit mycket mörk, när icke detta
milda ljus kunnat fördrifva dess skuggor?
Dessa arma qvinnor! Huru har man icke
misskänt dem ända från paradisets dagar?
Det tyckes verkligen som om vi skulle vara
edra aldra underdånigaste slafvinnor och borde
underkasta oss alla edra nycker; och man
skulle tro, då man hör er, att hela verlden
vore er enskilda tillhörighet.
Det onda kommer derutaf, att männerna