beredvillighet samtyckte till sin hustrus ön-
skan.
Sedan två år, tillbaka, var Florentine så-
ledes boende i- provinsen, der, hon förde en in-
dragen lefnad, och tröstade sig med medvetan-
det att hafva i det yttersta uppfyllt sina plig-
ter. Hade hon icke dessutom den tillfreds-
ställelsen att vara ett: vittne till sin mans and-
liga och moraliska förbättring, ty han hade
blifvit öm och tillitsfull, som i de första da-
garne af. deras förening? Men då jag icke
vill. beskrifva min hjeltinna bättre, än hon
i sjelfva verket var, eller låna henne full-
komligheter, som skulle vara öfvernaturliga
och göra henne mindre till qvinna, än till en-
gel, vill jag gerna tillstå, att det hände henne
mera än en gång, då hon spelade ett whist-
parti som aldrig ville taga slut med Maxime,
mairn och kyrkoherden, att hon för sig sjelf
sakta suckade vid minnet af nöjena och fe-.
sterna 1 Paris.
Sålunda kunna vi nu förklara de tysta tå-
rar, som fuktade Florentines ögon, sedan hon
läst monsieur de Barjolles bref. Hon såg nu
med bristande hjerta hela den byggnad ramla,
som kostat henne två-års bemödanden och
försakelser att uppföra: Onyttiga uppoffrin-
gar I ändamållösa försök! En kort skiljsmes-
say berättelsen om en oskyldig promenad vid
en diten obetydlig landtjunkares arm, hade
iteruppväckt hennes mans svartsjuka och gjort
den mera brinnande och misstänksam än nå-
gonsin förut.
ANDRA KAPITLET.
Det svar madame de Barjolle skref till
Maxime finner här sin rätta plats.
Bör jag visa mig mera uppretad, än be-
lröfvad? skref hon; i sanning älskade Maxi-
me, jag vet det icke, Är det ditt hjerta som