ligt betydelselös; men emellertid gör denna
enda tanke att din arm hvilat i hans, att han
inandats din andedrägt, att kanhända lockarne
af ditt hår hafva vidrört hans ansigte då de
lyftes af vinden — denna tanke har inträngti
mitt bröst liksom en svärdsudd.
- Jag säger dig allt detta, och emellertid är
jag öfvertygad, att jag har orätt uti att säga
dig det, Om din kärlek är stark, är detta
tvifvel förolämpande för dig; .om jag icke
mera innehar den första platsen i ditt hjerta,
är detta, jag medger det, ett dåligt medel att
återvinna den. En svartsjuk må heta Othello
eller Sganarelle, detär dock alltid en usel rol
en svartsjuk spelar. Om man icke inom se
eger den venetianska morens förfärliga med,
ir man bestämdt löjlig såsom en afbild i öfrigt
af denna Molierska karakter. Skulle jag blifva
orym i ifrågavarande fall? Hvad som är sä-
kert är att jag aldrig skall blifva löjlig.
Skrif mig till, min ömt älskade. Blotta
åsynen af ditt bref skall uppfriska mitt blod
och lugna mitt hjerta. Jag har inom mig
något af Sauls natur, och jag tycker stundom
att David tjusar mig med sin harpa. Min
skönt ljudande harpa är din kärlek.
Maxime de Barjolle.n
Då den unga qvinnan: slutat läsningen af
detta bref började hon tänka.
På hvad tänkte hon då? Hon tänkte på
alla de uppoffringar som hon redan gjort åt
sin -mans orättvisa svartsjuka, och hura litet
han hållit henne räkning derför. Svartsjukan
är liksom mytologiens hydras Om : aftonen
bar man med mod, med list, med ihärdighet
lyckats afhugga ett af vilddjurets hundrade
hufvuden, och morgonen derpå uppsticker ett
nytt, ännu mera seglifvadt, i det afbuggnas
ställe. Madame de Barjolles krafter uttömdes
i denna svåra och ändamålslösa strid, som