ligt betydelselös; men emellertid gör denna enda tanke att din arm hvilat i hans, att han inandats din andedrägt, att kanhända lockarne af ditt hår hafva vidrört hans ansigte då de lyftes af vinden — denna tanke har inträngti mitt bröst liksom en svärdsudd. Jag säger dig allt detta, och emellertid är jag öfvertygad, att jag har orätt uti att säga dig det, Om din kärlek är stark, är detta tvifvel förolämpande för dig; .om jag icke mera innehar den första platsen i ditt hjerta, är detta, jag medger det, ett dåligt medel att återvinna den. En svartsjuk må heta Othello eller Sganarelle, detär dock alltid en usel rol en svartsjuk spelar. Om man icke inom se eger den venetianska morens förfärliga med, ir man bestämdt löjlig såsom en afbild i öfrigt af denna Molierska karakter. Skulle jag blifva orym i ifrågavarande fall? Hvad som är säkert är att jag aldrig skall blifva löjlig. Skrif mig till, min ömt älskade. Blotta åsynen af ditt bref skall uppfriska mitt blod och lugna mitt hjerta. Jag har inom mig något af Sauls natur, och jag tycker stundom att David tjusar mig med sin harpa. Min skönt ljudande harpa är din kärlek. Maxime de Barjolle.n Då den unga qvinnan: slutat läsningen af detta bref började hon tänka. På hvad tänkte hon då? Hon tänkte på alla de uppoffringar som hon redan gjort åt sin -mans orättvisa svartsjuka, och hura litet han hållit henne räkning derför. Svartsjukan är liksom mytologiens hydras Om : aftonen bar man med mod, med list, med ihärdighet lyckats afhugga ett af vilddjurets hundrade hufvuden, och morgonen derpå uppsticker ett nytt, ännu mera seglifvadt, i det afbuggnas ställe. Madame de Barjolles krafter uttömdes i denna svåra och ändamålslösa strid, som