Till general Canrobert.
Man med hugg begynte slösa,
Då kom vintern öfver sjö,
Gröpte fälten bottenlösa,
Gjorde himlarna porösa
För att Taurien öfverösa
Med laviner utaf snö;
Men af kejsarns örnar ingen
Stack sitt näf inunder vingen.
Drifvor, gnistrande på backen,
Ge ej någon värme stort.
Natten kom. Kring bivuacken,
Lik en hungrig varg, kossacker
Utan sulor under klacken
Lysten smög från ort till ort,
Ville vara med och fånga
Några lagrar bland så många;
Knäppte öfver sig bantleret,
Men fick alltid, hvart han kom.
Blodig panna för besväret;
Ty zuaven såg begäret
Och från sabeln och geväret
Blixtrade ett höger om!
Sof han, var det med det ena
Ögonlocket lyckt allena.
Månget. manligt hjerta smälte
När det sedan kom ett bud
Att den tappre frös och svälte,
Utan bröd och utan bälte,
Och likväl som Juda hjelte
Modigt brottades med Gud
I förtröstan oafbrutet
Om välsignelse på slutet.
Hvilka dar för provengalen,
Pröfvorika just till gagns!
Men han teg, och glömde qvalen
När den unga generalen
Kom på sin arab, och dalen
skade af vive la France!
Fick, om icke hjelp i nöden,
Dock en trofast blick i döden.
Hur en sådan blick kan värma!
Hur en hjeltetanke kan
Likasom försynen härma,
Samla, ordna och beskärma,
Och de brustna fogar närma
Och förbinda med hvarann!
Så du tio segrar ledde,
Hundrade du förberedde.
Jag vill ingens ära jäfva
Och ej heller jag förmår:
Fritt en ann må högre sväfva —
Du fick oförtröttadt sträfva
Och du lät dock grunden gräfva
För kolonnen der han står;
Postamentet var dig värdigt —
Han steg upp när det blef färdigt.
Derför vi dig kransen räcka,
General! ur hvarje dörr,
Våra männer, våra käcka,
Våra döttrar, våra täcka:
Och den man de lagern sträcka
Lika litet nu som förr
Kommer, som j tappre veten,
Passlös till odödligheten.
Talis Qualis.