röster. (enligt ridderskapet och adelns amendement), af hvars ledamöter minst två böra ha beklädt domareembete (enligt borgareståndets), och tvenne i statsrådet närvara vid föredragning af frågor om stiftande, förändring, förklaring eller upphäfvande af ekonomiska lagar och författningar, med enahanda skyldighet att sig yttra som i justitieärenden åligger de tvenne ledamöterna af högsta domstolen ; hvarjemte departementschefen skulle ega att deltaga i denna regeringsrätts öfverläggningar, men ej uti dess beslut, samt målens beredning blefve liksom hittills departementets ensak. Såsom skäl för denna vigtiga och genomgripande förändring i vårt. samhällsskick anfördes dels besvärsmålens redan nu ganska stora och med civilisationens utveckling jemnt stigande antal, dels den större kontinuitet i åsigter, som vore att påräkna inom en dylik institution i jemförelse med en amovibel konselj, eller, som utskottet uttrycker sig, en långvarigare sammanhållning af erfarenhet om lagstiftning, dels ock det i nuvarande förvaltningssätt ytterst besvärande ej mindre för sjelfva regenten än för hans rådgifvare, på hvilkas statsmannaegenskapers utveckling de dagliga, spridda bestyren otvifvelaktigt mången gång måste verka hämmande. A andra sidan saknades ingalunda skäl emot den föreslagna förändringen, hvarken inom sjelfva utskottet eller inom stånden. Så ansåg en af reservanterna, hr Ekholm, med hvilken hrr Billström och Falhem samt alla sex ledamöterna af Bondeståndet förenade sig, att den sakkunskap och de insigter, som måste förutsättas hos konseljens ledamöter genom antagandet af förevarande förslag, kunde komma att anses ännu mera umbärliga, samt att den öfverblick på förvaltningen inom landet, hvilken af så beskaffade ärendens pröfning uppkommer, äfven skulle komma att saknas; hvarjemte han fann ett botemedel emot det öfverklagade onda lämpligare böra sökas uti berörde måls öfverflyttande till högsta domstolens: behandling och införandet af ändamålsenligt sammansatta läusnämdner. Inom ridderskapet och adeln fästade minoriteten sig synnerligast vid den inskränkning i konungamakten den ansåg förslaget innebära; presteståndet hade ansett en i förening med statsrådet och dess verksamhet stående organisation för de till Kongl. Maj:t nu ingående besvärsmålens pröfning hafva bort föreslås; men förenade sig sedermera på utskottets inbjudning med de öfriga båda stånden, af hvilka borgareståndet, gillande förslaget i allmänhet; dertill bifogade tvenne amendementer, nemligen det här ofvan redan uppgifna samt ett annat angående regeringsrättsledamöternas ställande under opinionsnämnd, hvilket sednare förföll genom omröstning i förstärkt utskott. Bondeståndet fann förslaget vara hvarken nödigt eller nyttigt. Betraktas frågan under sin formella synpunkt, så framställa sig trenne sätt att organisera högsta förvaltningen och. slutliga afgörandet af ifrågavarande mål: -1:0.i och genom konungens rådkammare; 2:o genom en densamma underordnad myndighet; 3:0 genom en vid sidan af densamma stående institution. Den första utvägen är den för Sverge i dess äldre och nyare samhällsskick uteslutande begagnade. Att i en monarkisk stat högsta afgörandet bör tillhöra högsta makten har af ålder hos oss varit en så erkänd statsmaxim, att den äfven gällt för de rent juridiska målen och ingalunda ansetts oförenlig med den annars allmänt erkända satsen om domaremaktens oberoende. Ehuruväl ett mera utveckladt samhällsskick och mera utbildade rättsförhållanden numera i de flesta konstitutionella stater föranledt denna forms upphäfvande, qvarstår likväl hos oss ännu åtminstone principen, uttryckt i regeringsformens stadgande om konungens tvenne röster i högsta domstolen, och vi förmå i sanning icke inse hvarför ej i samma händer, åt hvilka man uppdragit högsta vården om medborgares värnande mot främmande anfall, skulle anförtros en viss delaktighet i värden af deras betryggande mot inre anfall, förutsatt att sådant låter sig göra utan våda för ofvannämnde oberoende,. Men om nu sådant till en viss grad gäller om det juridiska, der frågan handlar om rätt i strängaste bemärkelse, huru mycket mera bör det ej gälla om det administrativa, det ekonomiska, hvars program egentligen är och måste vara sannskyldig nytta, för hvars iakttagande en så vigtig, så sannt konstitutionel, men derjemte beklagligen så nästan förgäten kontroll finnes nedlagd i 107 S af vår regeringsförmi Att vidtaga den andra, här angifna utvägen, eller att åt en underordnad myndighet, t. ex. rikets kollegier, öfverlemna förvaltningsmålens afgörande i sista instansen, skulle förläna en föga rådlig tillväxt i dessa institutioners redan tillräckligt stora makt ochskullezdessutom störa, ja upphäva svenska samhälletspöm vi sä få utttycka oss, spyranlidalas form. Det tredje åf köristitutionsutsköttet föreslagna sättet, att nemligen vid sidan af landets regering och af densamma. fullkomligt öberoende uppställa et institution, hyilkenisista instansen skulle upptäga och afgöra de flesta besvärsmålen, anse vi i högsta grad betänkligt, dels på ofvananförda grunder, dels affarhåga för de kollisioner deh, det skefva förhållånde emellan .denna regeringsratt och statsrådet Sön häraf onndvikligen skulle uppkomma. Det