röster. (enligt ridderskapet och adelns amen-
dement), af hvars ledamöter minst två böra ha
beklädt domareembete (enligt borgareståndets),
och tvenne i statsrådet närvara vid föredrag-
ning af frågor om stiftande, förändring, för-
klaring eller upphäfvande af ekonomiska lagar
och författningar, med enahanda skyldighet
att sig yttra som i justitieärenden åligger de
tvenne ledamöterna af högsta domstolen ; hvar-
jemte departementschefen skulle ega att del-
taga i denna regeringsrätts öfverläggningar,
men ej uti dess beslut, samt målens bered-
ning blefve liksom hittills departementets en-
sak. Såsom skäl för denna vigtiga och ge-
nomgripande förändring i vårt. samhällsskick
anfördes dels besvärsmålens redan nu ganska
stora och med civilisationens utveckling jemnt
stigande antal, dels den större kontinuitet i
åsigter, som vore att påräkna inom en dylik
institution i jemförelse med en amovibel kon-
selj, eller, som utskottet uttrycker sig, en
långvarigare sammanhållning af erfarenhet om
lagstiftning, dels ock det i nuvarande för-
valtningssätt ytterst besvärande ej mindre för
sjelfva regenten än för hans rådgifvare, på
hvilkas statsmannaegenskapers utveckling de
dagliga, spridda bestyren otvifvelaktigt mån-
gen gång måste verka hämmande. A andra
sidan saknades ingalunda skäl emot den
föreslagna förändringen, hvarken inom sjelfva
utskottet eller inom stånden. Så ansåg en
af reservanterna, hr Ekholm, med hvilken hrr
Billström och Falhem samt alla sex ledamö-
terna af Bondeståndet förenade sig, att den sak-
kunskap och de insigter, som måste förutsät-
tas hos konseljens ledamöter genom antagan-
det af förevarande förslag, kunde komma att
anses ännu mera umbärliga, samt att den öf-
verblick på förvaltningen inom landet, hvil-
ken af så beskaffade ärendens pröfning upp-
kommer, äfven skulle komma att saknas;
hvarjemte han fann ett botemedel emot det
öfverklagade onda lämpligare böra sökas uti
berörde måls öfverflyttande till högsta dom-
stolens: behandling och införandet af ända-
målsenligt sammansatta läusnämdner. Inom
ridderskapet och adeln fästade minoriteten sig
synnerligast vid den inskränkning i konunga-
makten den ansåg förslaget innebära; preste-
ståndet hade ansett en i förening med stats-
rådet och dess verksamhet stående organisa-
tion för de till Kongl. Maj:t nu ingående be-
svärsmålens pröfning hafva bort föreslås; men
förenade sig sedermera på utskottets inbjud-
ning med de öfriga båda stånden, af hvilka
borgareståndet, gillande förslaget i allmänhet;
dertill bifogade tvenne amendementer, nem-
ligen det här ofvan redan uppgifna samt ett
annat angående regeringsrättsledamöternas
ställande under opinionsnämnd, hvilket sed-
nare förföll genom omröstning i förstärkt ut-
skott. Bondeståndet fann förslaget vara hvar-
ken nödigt eller nyttigt.
Betraktas frågan under sin formella syn-
punkt, så framställa sig trenne sätt att orga-
nisera högsta förvaltningen och. slutliga af-
görandet af ifrågavarande mål: -1:0.i och
genom konungens rådkammare; 2:o genom
en densamma underordnad myndighet; 3:0 ge-
nom en vid sidan af densamma stående in-
stitution. Den första utvägen är den för
Sverge i dess äldre och nyare samhällsskick
uteslutande begagnade. Att i en monarkisk
stat högsta afgörandet bör tillhöra högsta mak-
ten har af ålder hos oss varit en så erkänd
statsmaxim, att den äfven gällt för de rent
juridiska målen och ingalunda ansetts ofören-
lig med den annars allmänt erkända satsen
om domaremaktens oberoende. Ehuruväl ett
mera utveckladt samhällsskick och mera ut-
bildade rättsförhållanden numera i de flesta
konstitutionella stater föranledt denna forms
upphäfvande, qvarstår likväl hos oss ännu åt-
minstone principen, uttryckt i regeringsfor-
mens stadgande om konungens tvenne röster
i högsta domstolen, och vi förmå i sanning
icke inse hvarför ej i samma händer, åt
hvilka man uppdragit högsta vården om med-
borgares värnande mot främmande anfall,
skulle anförtros en viss delaktighet i värden
af deras betryggande mot inre anfall, förut-
satt att sådant låter sig göra utan våda för
ofvannämnde oberoende,. Men om nu så-
dant till en viss grad gäller om det juridiska,
der frågan handlar om rätt i strängaste be-
märkelse, huru mycket mera bör det ej gälla
om det administrativa, det ekonomiska, hvars
program egentligen är och måste vara sann-
skyldig nytta, för hvars iakttagande en så
vigtig, så sannt konstitutionel, men derjemte
beklagligen så nästan förgäten kontroll finnes
nedlagd i 107 S af vår regeringsförmi
Att vidtaga den andra, här angifna utvägen,
eller att åt en underordnad myndighet, t. ex.
rikets kollegier, öfverlemna förvaltningsmålens
afgörande i sista instansen, skulle förläna en
föga rådlig tillväxt i dessa institutioners redan
tillräckligt stora makt ochskullezdessutom
störa, ja upphäva svenska samhälletspöm vi
sä få utttycka oss, spyranlidalas form.
Det tredje åf köristitutionsutsköttet föreslagna
sättet, att nemligen vid sidan af landets re-
gering och af densamma. fullkomligt öbero-
ende uppställa et institution, hyilkenisista
instansen skulle upptäga och afgöra de flesta
besvärsmålen, anse vi i högsta grad betänkligt,
dels på ofvananförda grunder, dels affarhåga
för de kollisioner deh, det skefva förhållånde
emellan .denna regeringsratt och statsrådet Sön
häraf onndvikligen skulle uppkomma. Det
