utom denna trånga krets.
En gång likväl inträffade en stor förändring;
vi skulle tillbringa en säsong vid Schwalbach.
Läkarne, hvilka hos oss ordentligt svärma
för brunnskurer, hade förklarat att jag be-
höfde stärkas, och min stackars mor vände
sig genast, oaktadt sin stolthet, till en gam-
mal pratsjuk och kinkig väninna, som sam-
tyckte till att låta oss få följa med sig, på
det jag skulle få njuta af den friska luften.
Jag insåg knappt hvad min mor vid detta
tillfälle led för mun- skull; jag var så van vid
latt vara älskad, att denna kärlek förekom mig
som en helt naturlig sak, och jag förstod ej
mera min lycka än jag reflekterade öfver lif-
vet och framtiden. Man måste lida för att
riktigt fatta huru lycklig man en gång varit.
Då min uppfostran var fulländad måste jag
fatta ett bestämdt beslut. Jag hade en vac-
ker röst och egde en viss skicklighet på pia-
no; men min mor ville ej tillåta mig att gifva
lektioner; det var, enligt hennes åsigt, ett un-
derordnadt och otacksamt yrke; hennes äre-
lystnad var att få mig till målare. I hennes
inbillning blef min vindskupa en namnkunnig
atelier, till hvilken Tysklands Mecenas, ko-
nung Ludvig af Bayern, nog en dag skulle
finna vägen. I afvaktan på denna stora ära
måste jag söka inträde i någon atelier, och
Gud känner bäst med huru mycken oro och
med hvilka ömma råd min mor förde mig dit;
om aftnarne väntade hon mig alltid utanför
potten, och det var hon som återgaf mig mitt
mod när jag blifvit nedstämd af mina unga
kamraters gyckel, hvilka öppet skrattade åt
min blyghet och oskuld.
Denna blyghet var för öfrigt af ett sällsamt
slag och hade egentligen uppkommit af min
uppfostran och det indragna lif jag fört, ty i
grunden hade jag min fars heta blod, och det
hade behöfts min mors hela kärlek för att till
en del kufva mina häftiga och vilda natur-
anlag. Men hon aktade sig likväl för att
försvaga min kraftiga vilja, ty bon visste att
många lidanden väntade mig, och ville i tid
vänja mig vid hårda prof.