än vanligtvis barn af min ålder; vid femton
år var jag nästan en man, och min mor var
ännu så ung, att då hon på gatan stödde sig
vid min arm, kunde man anse henne för min
äldre syster; vid min åsyn blixtrade alltid
hennes svarta ögon af lycka och stolthet, jag
var hennes tröst, hennes hopp; det var jag
som en gång skulle återskänka henne all den
lycka hon så tidigt förlorat.
Valet af mitt framtida stånd blef snart nöd-
vändigt; men oaktadt sin fattigdom ville min
mor ej att hennes son skulle blifva en arbe-
tare; hon hade sjelf fått en för god uppfo-
stran för att i något ha vårdslösat min; en
furste kunde ej ha fått en mera sorgfällig
vård. Det var i Goethes mästerstycken som
ag lärde mig läsa, och våra aftnar tillbragte
vi med Tieck, Uhland och Körner. Ifrån min
tidigaste barndom hade jag lärt mig spela,
sjunga och rita, allt talenter hvari hon sjelf
var utmärkt; vi målade tillsammans blommor,
och detta gemensamma arbete inbringade oss
till och med en liten förtjenst.
Denna uppfostran hade kostat min ädla mor
mer än en uppoffring. Men huru gerna skulle
hon ej ha gifvit sitt blod för att få sin son
sig värdig! Hon hade lemnat den våning hvari
hon gift sig, för att flytta upp på vinden i
samma hus, der hon åt oss möblerat ett par
små rum med återstoden af hennes fordna
prakt. Några gamla familjeporträtter, en bro:
derad länstol, som tillhört min mormor, nå-
gra i silke broderade landskap, ett gammalmo-
digt väggur, min barndoms beundran och för-
tjusning, en liten byrå af rosenträ, ett minne
från min mors egen barndom, och tvenne
koppar af sachsiskt porslin, se der vår lyx.
Det är i detta hem som mina ljufvaste dagar
förflutit; hela vårt lif koncentrerades inom
dessa tvenne rum; der slutade vår horisont.
Några blomsterkrukor, tvenne geranier, en
vacker fuchsia, en cactus, present af min far
och på hvars blommor man ännu väntade som
på en utomordentlig händelse, voro våra kä-
raste vänner; och då min mor: och jag voro
bredvid hvarandra, gingo sällan våra tankar