alllnannetetl, Och att man mate, Ulan mISS-
kännande af våra verkliga stridskrafter, som
äro stora och förträffliga för vår folkmängd och
vår rang bland staterna, akta sig för en öfver-
skattning deraf, hvartill siffror kunna föran-
leda; de tillförlitligaste aritmetiska kalkyler
kunna i sådana fall sluta med äfventyrliga
missräkningar.
Huru bör i sverge bevärlngsmanskapet vid in-
fanieriet erganiseras, tillsammans med
stammen, på f.eds- och krigsfot!
(Ur Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift.)
Rörande beväringens mest ändamålsenliga
organisering har ganska mycket blifvit både
taladt och skrifvet; hvadan det numera torde
vara nästan omöjligt att framkomma med nå-
got förslag i detta ämne, som på samma gång
innehåller något nytt och tillika praktiskt.
Troligen ligger frågans lösning förborgad i
en lycklig förening af ett större eller mindre
antal af de många förslagsmeningar, hvilka
tid efter annan blifvit framkastade.
Ämnet är emellertid af särdeles vigt och
erfordrar vid behandlingen långt större insig-
ter än som kunna hafva fallit på hvars och
ens lott, som derför hyser intresse. Men för-
fattaren erkänner gerna, att deltagandet för
ämnet troligen är vida större än förmågan
att behandla densamma. Må bristen på de
förra urskuldas genom den goda viljans be-
medling! Saken kan dock i allt fall ej ska-
das af åsigter, vore de än aldrig så skefva;
då de, såsom vid detta tillfälle, qväfvas vid
födseln, i fall de ej duga.
Förf. vågar tro, att några ord rörande be-
väringsåldern icke skulle anses stå alltför
mycket på sidan om det egentliga ämnet, och
begagnar sig derföre af ett godt tillfälle att
härom yttra en åsigt, som, jag är viss derom,
delas af ganska många.
Tjugoårs-åldern är troligen alltför späd. Ej
blott kriget, utan äfven dess förberedande öf-
ningar, fordra män. Vi hafva något hvar sett
huru nedtyngd beväringsynglingen stretar med
sitt gevär. Krigsgeväret är sannerligen vida
mindre lätthandterligt än orrbössan, hvarmed
byarnes ynglingar bravera. Att bära geväret
hviladt kan naturligtvis ej vara hufvudsak och
är det ej eller. Äfven i detta minst besvä-
rande läge skall geväret för de veka axlarne
blifva tungt nog under förhållanden, som man
ej bör förbigå vid denna undersökning. Fyll
renseln med de persedlar som deri skola för-
varas, lägg några dagars föda i tornistern och
60 skarpa skott i bandoleret, och jag vågar
tro att beväringsynglingen, så utrustad, efter
några dagars marsch skalldvara så medtagen,
att det verkligen blifver en hufvudsak för
honom att nätt och jemnt kunna fortsätta
marschen, utan att blifva befriad från den ena
eller andra persedeln, hvilken sednare lin-
dring dock väl oftast blifvit beting för mar-
schens fortsättande. Huru blef det nu attin-
träda på en krigsteater? För att der fylla sin
plats bör soldaten ega ett öfvermått af kraft
utöfver hvad som erfordras för hans normal-
tillvaro. Han bör kunna disponera en betyd-
lig del deraf, både för sina egna kroppsrörelser
och åt handterandet af det vapen hvaraf han
beror. Alltdetta är för män af yrket kändt och
behöfde ej vidröras.
Vetenskapsmännen hafva ådagalagt, att vid
20 år ynglingen ännu befinner sig 1 brosk-
perioden, d. v. s. barndomen är ännu rå-
dande.
Man valde för beväringsskyldigheten denna
ålder hufvudsakligen af tvenne skäl: dels an-
såg man att krigaryrket skulle mera lifvande
inverka på denna älder, än på en mera fram-
skriden, och dels föreställde man sig att, vid
en mera framflyttad värnepligtsålder, ingångna
giftermål skulle göra skilsmessan från hem-
met mera svår, och att i ekonomiskt afseende
flera störande följder skulle uppstå, än nu, då
en lös och ledig yngling drages från sitt
hem. Giltigheten af dessa motiver kunna
visserligen ej bestridas, men icke dess mindre
hyser förf. den öfvertygelse, att saken numera
kan annorlunda betraktas än vid den tid då
beväringssystemet infördes. Saken var då ny
och såsom sådan hade den svårigheter att be-
kämpa. Iden är nu sammanvuxen med na-
tionen. Man finner nu denna pligt naturlig.
Jag vill så gerna föreställa mig att den tidi-
gare åldern blott antogs såsom en inledning
för att alstra håg för yrket. Försöket har
lyckats; ty som man vet, råder nu i alla
landsändar hos allmogens söner en sann håg
för militäriska öfningar. Jag har af många
bönder hört den åsigten uttalas, att bevärings-
gossarne äro alldeles för unga. Således bör
man tro att, i fall man för öfrigt ville fram-
flytta beväringsåldern, förslaget ej skulle möta
hinder hos allmogen.
Jag vågar tro, att vid 23 är vore den unge
mannen särdeles lämplig för inträde i bevä-
ringens leder. Vid denna ålder har hans
kropp hunnit en utbildning, som försäkrar om
kraft att kunna, utan öfveransträngning, utstå
de mödor som kriget kräfver och hvilka, fast-
än i ringare mån, äfven fredens öfningar
rr TEDDE RETADE TVRARLAT STILAR