Lifvet är en strid, sade hon ofta till mig
och hvarje menniska är soldat. Detta var
en tanke af Goethe som frapperat henne och
som hon oupphörligt upprepade. Jag hade
med min vackraste stil uppskrifvit detta tänke-
språk på ett blad som min mor låtit infatta i
ram och som hon sjelf upphängt öfver min
fars porträtt; hvarje gång jag vredgades öfver
ödet eller lät en obetydlighet nedslå mig, var
jag säker på att få se ett älskadt finger peka
på dessa tvenne rader, hvilka alltid återljödo
i detta arma offers öron, som likt en sårad
stannat på lifvets slagfält:
Denn ich bin ein Mensch gewesen,
Und das heisst ein Kämpfer sein.
Mina framsteg i atelieren blefvo snart till-
räckligt stora för att låta mig på egen hand
taga af ett porträtt. Min modell var länge-
sedan funnen: min mor ville sjelf sitta för
mig i. den broderade länstolen; hon betrak-
tade mig; den ena handen höll den eviga
stickstrumpan, som under hvilotimmarne al-
drig lemnade henne, och med den andra syn-
tes hon kalla och uppmuntra mig. Huru
många gånger förändrade jag ej det första
utkastet! Med huru många kyssar och smek-
ningar afbröt jag icke detta kära arbete! Men
min mor återförde mig alltid till mitt verk
och uppmuntrade mig med sina råd.
Värdslösa ingen detalj,, sade hon; märk
väl denna skrynkla på min panna, detta veck
under mina ögon; gör mig sådan som jag är;
jag blir ju alltid nog vacker om man i mina
ögon kan läsa huru högt jag älskar dig.
Taflan blef ändtligen färdig, och på denna
stora dag inbjödos till och med några gran-
nar, hvilka icke nog kunde beundra mitt mä-
sterstycke, och hvilka förespådde mig en ly-
sande framtid.
Ack, jag lärde snart nog hvilken framtid
ödet bestämt mig!... Min mor, som alltid
haft klen helsa, kände sin svaghet tilltaga, och
hushållsbestyren, hvilka förut utgjort hennes
glädje, måste hon nu öfverlemna åt en piga,
hvilken vi med knapp möda kunde betala.