Juan alla de artisters förtviflan som söka att sannt återgifva denna svåra rols alla olika nyanser; men i Wiesbaden tycktes ingen ha bekymrat sig om dessa svårigheter; man sjöng efter noterna, och dermed syntes åskådarne lika belåtna som sångarne. Don Juans offer är här på intet vis bättre än förföraren; det är ett stort, blondt fruntimmer, som oupphörligt höjer armarne öfver hufvudet, eller för dem tillbaka, som om hon ämnade störta öfver den trolöse, för att hugga honom i stycken. Lyckligtvis har denne en herkulesfigur, ty annars hade det bestämdt varit för honom som man darrat mest. Intet lif, ingen inspiration, bara skrik, som hotade att spränga örhinnorna. Och dertill oupphörliga bifallsstormar. Jag hade i sanning vän tat mera omdöme af den tyska publiken. Och guvernören sedan! Han var ynkligare och klenare än apotekaren i Romeo. Jag har aldrig kunnat förklara mig hvarföre man alltid gör en gubbe af denne far till en tjuguårig dotter. Nu är han träflad, han faller; ock, den olycklige, huru falskt han sjunger! Nå så dö då, eländige! Men fyll först ditt parti i den undersköna trion. Hvilket olycksöde gör att denna bit, som är af så mycken effekt på piano, alltid uteslutes på scenen? En enda gång har jag hört den sjungas så som sig bör, och det var af Nourrit, Levasseur och Derivis, en artist, mot hvilken den franska publiken aldrig varit rättvis. Der fattade man hela skönheten i denna Mozarts hänförande inspiration. Der märkte man fadrens förtviflan, som mindre saknar lifvet än sin hämnd, Leporellos förskräckelse och Don Juans hånande rulla; alit var återgifvet med sanning och passion. Helt och hållet upptagen af mina gamla minnen, satt jag flera rainuter utan att märka eller rättare fatta de underliga tecken som