Juan alla de artisters förtviflan som söka att
sannt återgifva denna svåra rols alla olika
nyanser; men i Wiesbaden tycktes ingen ha
bekymrat sig om dessa svårigheter; man sjöng
efter noterna, och dermed syntes åskådarne
lika belåtna som sångarne.
Don Juans offer är här på intet vis bättre
än förföraren; det är ett stort, blondt frun-
timmer, som oupphörligt höjer armarne öfver
hufvudet, eller för dem tillbaka, som om hon
ämnade störta öfver den trolöse, för att hugga
honom i stycken. Lyckligtvis har denne en
herkulesfigur, ty annars hade det bestämdt
varit för honom som man darrat mest. Intet
lif, ingen inspiration, bara skrik, som hotade
att spränga örhinnorna. Och dertill oupphör-
liga bifallsstormar. Jag hade i sanning vän
tat mera omdöme af den tyska publiken.
Och guvernören sedan! Han var ynkligare
och klenare än apotekaren i Romeo. Jag har
aldrig kunnat förklara mig hvarföre man all-
tid gör en gubbe af denne far till en tjugu-
årig dotter. Nu är han träflad, han faller;
ock, den olycklige, huru falskt han sjunger!
Nå så dö då, eländige! Men fyll först ditt
parti i den undersköna trion.
Hvilket olycksöde gör att denna bit, som
är af så mycken effekt på piano, alltid ute-
slutes på scenen? En enda gång har jag
hört den sjungas så som sig bör, och det var
af Nourrit, Levasseur och Derivis, en artist,
mot hvilken den franska publiken aldrig varit
rättvis. Der fattade man hela skönheten i
denna Mozarts hänförande inspiration. Der
märkte man fadrens förtviflan, som mindre
saknar lifvet än sin hämnd, Leporellos för-
skräckelse och Don Juans hånande rulla; alit
var återgifvet med sanning och passion.
Helt och hållet upptagen af mina gamla
minnen, satt jag flera rainuter utan att märka
eller rättare fatta de underliga tecken som