ämnen skulle numera tillhöra hvarje särskilt klass? och framför allt, i hvilken ordnin skulle språken läras uti den förenade skolan 7 Cirkuläret föreskref, att så kallad dispens skulle lemnas från läsningen af de gamla åt dem, som det åstundade. Men skulle de sålunda från latinet dispenserade släppas alldeles lösa och lediga från skolan under de timmar, då deras kamrater läste latin och grekiska? Eller skulle de icke un-: der dessa timmar få lära något annat i stället? Och i sådant fall, hvad? Om allt detta och mycket mera, som vid verkställigheten måste besinnas, lemnade cirkuläret ingen upplysning. Vi vilja icke säga, att ju icke dessa svårigheter, med något bättre vilja hos vederbörande biskopar, konsistorier och lärarekollegier, hade kunnat häfvas. Ty erfarenheten har visat, att detta verkligen lät sig göra, der god vilja förefanns. Men denna var icke allestädes till finnandes, och derpå borde man ha varit beredd, Den kända, hos biskopar, konsistorier och en del lärare rådande oginheten mot förändringen fick nu uti de lemnade föreskrifternas ofullständighet eller otydlighet en för mången icke ovälkommen anledning att dels ytterligare tredskas, dels bestorma ecklesiastikministern uti både enskilta och officiella skrifvelser med en hagelskur af frågor, för hvilkas besvarande hvarken hr Genbergs tid eller eklesiastikdepartementets erfarenhet af skolväsendets detaljer hunno till. De frågvisa hänvisades då till en blifvande skolordning, som skulle reglera allt i ett sammanhang, och fingo under tiden sjelfva styra och ställa ungefärligen bäst de gitte inom de sväfvande gränser, cirkuläret kunde gifva vid handen, så framt icke någon gång en formlig tvist uppstod emellan ett lärarekollegium, som ville framåt, och biskop och konsistorium, som ville hålla tillbaka, såsom t. ex. i Westerås, der det länder till hr Genbergs förtjenst att ha befordrat klagomålens afgörande till förmån för framskridandet. Mångfalden af olika läroverk blef emellertid härigenom så stor, att det numera knappt finnes tvenne sådana i vårt land, som fullkomligt likna hvarandra. Den blifvande skolordningen, som skulle jemna det ojemna, hann icke eller att blifva färdig, innan hr Genberg utbytte taburetten emot biskopsstolen i Kalmar, lemnande skolfrågan i . arf åt sin efterträdare. Hr Genberg hade emellertid kraftigt ruskat å dena gamla skolan, och ett nytt lif hade här och er vaknat derinom. En bland följderna deraf var, att, när han vid den sistförflutna riksdagen såsom numera biskop infann sig uti presteståndet, han af sina nya embetsbröder anfölls med personliga förolämpningar af en så grof art, att erkebiskopen aktade nödigt att genom ett hokus-pokus låta utbyta den handling, der de i form af en redan uppläst motion voro ordentligen nedskrifna och till protokollet afgifna, emot en annan med något mera afvägda ordalag. Också såg man biskop Genberg sedermera under riksdagens lopp endast högst sällan infinna sig i ståndet, der hans trefnad icke heller under dessa omständigheter kunde vara särdeles stor. Det har icke försports, att hr Reuterdahl, som derefter från domprosteriet i Lund kallades till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet i Lund, under den tid han bar ecklesiastikportföljen bidragit att i någon den ringaste mån bringa skolfrågan närmare sin lösning. Hvad man deremot erfarit är, att han gemenligen utverkade konungens bifall till biskoparnes framställningar 1 skolärendena, och att under hans förvaltningstid det förfarande vann häfd, hvarigenom största delen af besparingarne på de ofvannämda till skolreformens genomförande anslagna 90,600 riksdalerna blifvit med föga urskillning och än mindre rättvisa, alltefter som den ene eller andre biskopen derom gjort framställning, bortplottrad på arfvoden åt duplikanter och extra ärare utan någon föregående pröfning, huruvida behofvet deraf vid det ena läroverket i sjelfva verket varit större än vid ett annat. Hr Reuterdahl belönades emellertid med biskopsstolen i Lund, och det är all anledning, att han till lön för sin overksamhet i skolfrågan kommer att vid nästa riksdag af ina embetsbröder betackas på ett helt annat sätt, än hans företrädare vid den niästföregående, Hr Anjou är nu redan den fjerde ecklesiastikministern under konung Öscars regering, och bland dessa den andre teologie doktorn, som fått sig föredragningen af skolfrågan fö relagd, utan att man ännu kunnat komma till någon tillfredsställande lösning deraf. Äro ntsigterna månne för en sådan lösning i sjelfva verket synnerligen större under den fjerde af dessa ministrar, än de redan voro under den förste eller andre? Är motståndet månne hos dem, som hittills med så mycken framgång förstått att lägga hinder i vägen deremot, nu mindre än förut? Eller har detta motstånd nu mindre utsigt än förr att vinna afseende på högre ort eller hos föredraganden? Vi hafva endast kastat en blick på några yttre omständigheter vid skolfrågans behanding sedan tio år tillbaka, men redan denna blick torde vara tillräcklig för bestyrkande f hvad vi i det föregående yttrat om beskafenheten af de hinder, som möta hennes lösning. Ytterligare bekräftelse derpå skulle vi inna till öfverflöd, om vi äfven ville kasta en blick uti skolornas inre och der se, huru biskopar och konsistorier under de senare iren, med eller utan ecklesiastikministrarnes roda minne, uti åtskilliga läroverk ordnat unlervisningen. Det kan icke nog ofta upprepas, att ehvad vigt man än må lägga på en ny skolordning, pA SA TEE er Cyen R pmm rJ OLA PO dm me OA