och måhända äfven af baron Lagerbjelke, ja
att vid Tibells afresa från Sverge (i Okt
1811) Adlercreutz förde samma. språk.
Emellertid missräknade sig Napoleon här helt
och hållet på effekten. Långt ifrån att Carl
Johan bragtes i bryderi, visade han sig tvärt-
om, vid underrättelsen om Pommerns ockupa-
tion, mera belåten än öfverraskad, allden-
stund Frankrike genom denna handling gjorde
sig skyldigt till en brytning, den prinsen ön-
skade, utan att vilja ådraga sig förebråelsen
att hafva framkallat den. Också följde ome-
delbart härpå grefve Carl Löwenhjelms sär-
skilda beskickning till Petersburg med hem-
liga instruktioner (Febr. 1812), deruti sven
ska kronprinsen föreslår kejsaren att med
Sverge afsluta ett försvars- och anfallsförbund,
hvarigenom kejsaren, till pris för en Sverges koa-
lition mot Frankrike, skulle tillförsäkra kron-
prinsen föreningen med Norge, i sammanhang
hvarmed vårt kabinett erbjöd sin bemedling för
afslutande af fred med Turkiet; äfvensom åt-
gärder vidtogos för att bilägga kriget emellan
England å ena samt Sverge och Ryssland å
andra sidan. Besynnerligt nog syntes kejsar
Alexander vid grefve Löwenhjelms första au-
diens vara temligen tveksam att ingå på den
svenska kronprinsens propositioner. Den öm-
tåliga punkten var egentligen den, huruvida
Sverge skulle erhålla Norge såsom ett slags
prenumerationsafgift för tjenster, som skulle
göras, eller såsom en belöning för redan
gjorda tjenster. Men å andra sidan var, en-
ligt Minnenas teckning, ställningen i Ryss-
tand så betänklig, att kejsar Alexander såg
sig nödsakad att nästan ingå på hvad som
helst, för att vinna en man som förstod Na-
poleons krigskonst och som vågade mäta sig
med denne fruktansvärde härförare. Se här
huru Rysslands ställning i detta ögonblick be-
skrifves: En här af emellan 4 och 500.000 man
krigsvanda trupper, under Napoleons eget
blitvande öfverbefäl nalkades Rysslands grän-
ser. . Sinnena i Polen och Finland voro i
jäsning och afbidade endast ögonblicket då
Napoleon skulle anfalla ryssarne, för att, lif-
vade af fosterländska dyra minnen, strida för
nationalitet och frihet och hämnas århun-
drandens lidna oförrätter. Ryssland var i
brinnande krig med Turkiet, hvilket under
Frankrikes hemliga inflytelse nyligen afsla-
git erbjudna fredsvilkor. Preussen och Öster-
rike voro färdiga att förena sig med Eurc-
pas undertryckare och med segervinnaren dela
,spillrorna af det moskovitiska riket... Dertill
kom, att i spetsen för Rysslands regering
gtod -en man som i intet afseende, ännu åt
minstone, syntes vara sin höga kallelse vuxen.
Obeslutsam, vek och vacklande, men isyn-
nerhet intagen af misstroende till sig sjelf
och sin omgifning, visste kejsar Alexander
knappt sjelf hvad han kunde våga — der-
före vacklade han beständigt emellan de oli-
ka rådslag som trängde sig omkring honom.
Statskansleren (utrikesministern) grefve Ro-
manzow, hvilken i det längsta ville bibehålla
freden med Frankrike, afstyrkte vidtagandet
af alla sådana mått och steg hvilka kunde
blottställa densamma, emedan han ansåg Na-
poleon oöfvervinnerlig och föreställde sig
hväarje öppet motstånd mot honom såsom
säkert ledande till dens fall som vågade det.
I spetsen för krigspartiet stod förnämligast
general Armfelt samt förra neapolitanska
sändebudet hertigen af Capriola, den höga
adeln och hären, hvilka brunno af längtan
att hämnas det sista krigets förödmjukelser
m. m.; men flera af detta partis förnämsta
ledare afgåfvo oftast rådslag utan besinning,
etc. ete.
Under sådana förhållanden kan man väl
tänka, att ingenting kunde vara för kejsaren
mera välkommet än ett anbud från Sverges
sida, att icke blott gifva försäkran om neu-
tralitet, utan derjemte om bistånd både med
råd och dåd och en temligen ansenlig krigshär,
och sådant utan att ens ett ord nämndes el-
ler något anspråk ifrågasattes om någon upp-
offring å Rysslands sida, eller någon upprät-
telse för den våldsbragd hvarigenom Finland
blifvit röfvadt, utan snarare med löfte om
glömska af allt det förflutna, mot löfte om
biträde att frånröfva ett land, med hvilket
Sverge nyss slutit fred, en besittning som
med detta land stod i ungefär enahanda för-
bindelse som Sverge med Finland, d. v. s.
att Sverge med Rysslands biträde skulle mot
sin vestra granne utöfva samma dåd genom
att taga Norge, som Rysland kort förut ut-
öfvat mot Sverge genom att bemäktiga sig
Finland. I sanning, just ett eget sätt att er-
bjuda Ryssland ett tillfälle till försoning för
dess brott och ett eget moraliskt betraktelse-
sätt, på samma gång man så bittert fördömde
Napoleons egoistiska eröfringspolitik och pro-
klamerade sig vilja strida för att hämnas de
kränkta nationaliteterna och återställa Euro-
pas frihet!
Men icke nog dermed att Sverges kron-
prins inledde ett förbund med Ryssland för
eröfringen af Norge. Sverges sändebud med-
förde tillika den svenske kronprinsens plan
för ryska härens operationer, hvars andeme-
ning var att man skulle undvika en hufvud-
drabbning, söka locka den franska armån in
i landet samt ödelägga, detta i fiendens rygg,
d. v. s. precist hvad som sedermera skedde.
KNASEN RE SSE RER
SOK ar a TFN mA: Mm HB mo 2 Nn a