och måhända äfven af baron Lagerbjelke, ja att vid Tibells afresa från Sverge (i Okt 1811) Adlercreutz förde samma. språk. Emellertid missräknade sig Napoleon här helt och hållet på effekten. Långt ifrån att Carl Johan bragtes i bryderi, visade han sig tvärtom, vid underrättelsen om Pommerns ockupation, mera belåten än öfverraskad, alldenstund Frankrike genom denna handling gjorde sig skyldigt till en brytning, den prinsen önskade, utan att vilja ådraga sig förebråelsen att hafva framkallat den. Också följde omedelbart härpå grefve Carl Löwenhjelms särskilda beskickning till Petersburg med hemliga instruktioner (Febr. 1812), deruti sven ska kronprinsen föreslår kejsaren att med Sverge afsluta ett försvarsoch anfallsförbund, hvarigenom kejsaren, till pris för en Sverges koalition mot Frankrike, skulle tillförsäkra kronprinsen föreningen med Norge, i sammanhang hvarmed vårt kabinett erbjöd sin bemedling för afslutande af fred med Turkiet; äfvensom åtgärder vidtogos för att bilägga kriget emellan England å ena samt Sverge och Ryssland å andra sidan. Besynnerligt nog syntes kejsar Alexander vid grefve Löwenhjelms första audiens vara temligen tveksam att ingå på den svenska kronprinsens propositioner. Den ömtåliga punkten var egentligen den, huruvida Sverge skulle erhålla Norge såsom ett slags prenumerationsafgift för tjenster, som skulle göras, eller såsom en belöning för redan gjorda tjenster. Men å andra sidan var, enligt Minnenas teckning, ställningen i Rysstand så betänklig, att kejsar Alexander såg sig nödsakad att nästan ingå på hvad som helst, för att vinna en man som förstod Napoleons krigskonst och som vågade mäta sig med denne fruktansvärde härförare. Se här huru Rysslands ställning i detta ögonblick beskrifves: En här af emellan 4 och 500.000 man krigsvanda trupper, under Napoleons eget blitvande öfverbefäl nalkades Rysslands gränser. . Sinnena i Polen och Finland voro i jäsning och afbidade endast ögonblicket då Napoleon skulle anfalla ryssarne, för att, lifvade af fosterländska dyra minnen, strida för nationalitet och frihet och hämnas århundrandens lidna oförrätter. Ryssland var i brinnande krig med Turkiet, hvilket under Frankrikes hemliga inflytelse nyligen afslagit erbjudna fredsvilkor. Preussen och Österrike voro färdiga att förena sig med Eurcpas undertryckare och med segervinnaren dela ,spillrorna af det moskovitiska riket... Dertill kom, att i spetsen för Rysslands regering gtod -en man som i intet afseende, ännu åt minstone, syntes vara sin höga kallelse vuxen. Obeslutsam, vek och vacklande, men isynnerhet intagen af misstroende till sig sjelf och sin omgifning, visste kejsar Alexander knappt sjelf hvad han kunde våga — derföre vacklade han beständigt emellan de olika rådslag som trängde sig omkring honom. Statskansleren (utrikesministern) grefve Romanzow, hvilken i det längsta ville bibehålla freden med Frankrike, afstyrkte vidtagandet af alla sådana mått och steg hvilka kunde blottställa densamma, emedan han ansåg Napoleon oöfvervinnerlig och föreställde sig hväarje öppet motstånd mot honom såsom säkert ledande till dens fall som vågade det. I spetsen för krigspartiet stod förnämligast general Armfelt samt förra neapolitanska sändebudet hertigen af Capriola, den höga adeln och hären, hvilka brunno af längtan att hämnas det sista krigets förödmjukelser m. m.; men flera af detta partis förnämsta ledare afgåfvo oftast rådslag utan besinning, etc. ete. Under sådana förhållanden kan man väl tänka, att ingenting kunde vara för kejsaren mera välkommet än ett anbud från Sverges sida, att icke blott gifva försäkran om neutralitet, utan derjemte om bistånd både med råd och dåd och en temligen ansenlig krigshär, och sådant utan att ens ett ord nämndes eller något anspråk ifrågasattes om någon uppoffring å Rysslands sida, eller någon upprättelse för den våldsbragd hvarigenom Finland blifvit röfvadt, utan snarare med löfte om glömska af allt det förflutna, mot löfte om biträde att frånröfva ett land, med hvilket Sverge nyss slutit fred, en besittning som med detta land stod i ungefär enahanda förbindelse som Sverge med Finland, d. v. s. att Sverge med Rysslands biträde skulle mot sin vestra granne utöfva samma dåd genom att taga Norge, som Rysland kort förut utöfvat mot Sverge genom att bemäktiga sig Finland. I sanning, just ett eget sätt att erbjuda Ryssland ett tillfälle till försoning för dess brott och ett eget moraliskt betraktelsesätt, på samma gång man så bittert fördömde Napoleons egoistiska eröfringspolitik och proklamerade sig vilja strida för att hämnas de kränkta nationaliteterna och återställa Europas frihet! Men icke nog dermed att Sverges kronprins inledde ett förbund med Ryssland för eröfringen af Norge. Sverges sändebud medförde tillika den svenske kronprinsens plan för ryska härens operationer, hvars andemening var att man skulle undvika en hufvuddrabbning, söka locka den franska armån in i landet samt ödelägga, detta i fiendens rygg, d. v. s. precist hvad som sedermera skedde. KNASEN RE SSE RER SOK ar a TFN mA: Mm HB mo 2 Nn a