sätta den påbörjade analysen af den intressanta belysning Minnena lemnar öfver denna del af Carl Johans historia. I det föregående har jag hufvudsakligen betraktat de motiver som, enligt historiografens gen uppgift, ledde Carl Johans politik mot apoleon. Jag har nu att tillse huru, enligt samma auktoritet, denna politik banade sig väg till handling; men då jag icke vågar allt för mycket trötta redaktionen och Aftonbladets läsare, skall jag i detta hänseende försöka att så vidt möjligt är koncentrera min framställning. Hvad som i främsta rummet framhålles såsom kärnan i omförmälde politik är föreningen mellan Sverge och Norge och den ersättning, som derigenom sknille beredas Sverge för förlusten af Finland. Således är det ganska intressant att af krönikeskrifvaren erfara ur hvilken synpunkt Sverges nye tronföljare ända från begynnelsen betraktade denna förening. I detta hänseende upplyses i Minnenas, 6:te del pag. 48, att redan i November månad 1810 kronprinsen gaf sig i samtal med den bekante franske porterbryggaren i Göteborg Lorent, för hvilken han visade en så ovanlig öppenhjertighet, att han dels anförtrodde honom att man ej mer finge tänka på Finland, dels försäkrade honom att om norrmännen ville förena sig med Sverge, de finge uppsätta och afväga sin nya statsförfattning på ett sätt som öfverensstämde med deras lagar, deras seder, deras behof, deras berg ... ty — konungen af Sverge skulle underteckna allt. Må de (tillade prinsen) draga omsorg om sitt lands säkerhet och försvar, och om de sedermera vilja bidraga till Sverges civillista med 50, med 30, med 10,000 rdr årligen eller med ingenting alls... konungen af Sverge skall underteckna allt. Man kan icke neka, att den franske marskalken temligen hastigt blef varm i kläderna, då han endast två veckor efter sitt första inträde i Sverges hufvudstad kunde på detta sätt disponera öfver Sverges konung och hvad han skulle underteckna eller icke. Det bevisar emellertid, hur pass mycket den nye frälsaren från början afsåg någon Sverges fördel enom den efterlängtade föreningen med Norge. Några tusen: rdr till konungens civillista, se der all den uppoffring å Norges sida som ens ifrågasattes. Derför hafva norrmännen utan tvifvel de allra största skäl att vara erkänsamma. Men hvari bestod då den så mycket omtalta ersättningen som Sverge skulle få för förlusten af Finland? Det tyckes mig verkligen hafva stannat vid ett hjernspöke. Minnenap tala skrytsamt om Axel Oxenstjernas, Carl. X:s och Carl XII:s planer att förena Norge med Sverge. Jag skulle likväl storligen betvifla att dessa män, såsom pris för en sådan förening, skulle hafva undertecknat allt, hvad från norsk sida kunnat blifva satt i fråga, och för Sverges räkning åtnöjt sig med ens. k. spottstyfver till konungens hofhållning. Fördenskull synes det vara försigtigast att icke allt för mycket spela på den strängen, emedan den torde gifva något för skärande missljud och icke rätt väl passa till ackorderna i en lofsång öfver den Bernadottska politiken. Vi förbigå, för undvikande af vidlyftighet, hvad Minnena hafva att förmäla om 1811 års händelser; det märkliga samtalet mellan kejsar Alexander och svenska ambassadören i S:t Petersburg baron Stedingk vid öfverlemnandet af svenska kronprinsens första skrifvelse (Dec. 1810), och den tanka, som redan då väcktes hos Alexander, att bryta med Nafaen; kronprinsens intima närmande till åde Ryssland och England på samma gång som: han, enligt den trovärdige franske häfdatecknaren Bignons, af Carl Johans historiograf svagt motsagda uppgift, erbjöd Napoleon att strängt tillsluta Sverges hamnar, för all handel med England samt i slutet af Maj 1811 lemna Napoleon 50,000 man, om han ville hjelpa prinsen att eröfra Norge; Lagerbjelkes rapell från Paris (April 1811) och Stedingks från Petersburg (Juli 1811); den Napoleoniskt sinnade general Tibells onåd m. m., som skulle förbereda den traktatmessiga öfvergången till den ryska politiken. Jag tillägger endast, hvad minnestecknaren vitsordar pag. 108, att Carl Johan under denna tid flitigt bemödade sig att för sina syften vinna flera betydande män, så väl bland sin närmare omgifning som bland hären. Nä-j stan hela statsrådet (heter det), det högre krigsbefälet, sjelfva de betydande personer, som mest ifrat för kronprinsens val, Wrede, Essen, Sköldebrand, Engeström, Adlercreutz och Lagerbring, alla studsade vid tanken att göra gemensam sak med Ryssland mot Napoleon. Jag öfvergår till det i så många hänseenden betydelsefulla året 1812. Det börjades med Pommerns besättande af Napoleon i Januari. Minnena gifva härvid en vink derom, att detta steg å Napoleons sida var framkalladt i ändamål att göra om intet hans f. d. marskalks för Napoleon icke obekanta intriger och tvinga honom att antingen sluta sig till denne eller: genom en öppen brytning blottställa sin ställning i Sverge, der, enligt hvad Napoleon visste, hela nationens tänkesätt voro fientliga mot Ryssland. Minnenz nsinuera t. o. m. att i förenämnde afsigt åtiärder blifvit tillstyrkta både af general Tibell