sätta den påbörjade analysen af den intressanta
belysning Minnena lemnar öfver denna del
af Carl Johans historia.
I det föregående har jag hufvudsakligen be-
traktat de motiver som, enligt historiografens
gen uppgift, ledde Carl Johans politik mot
apoleon. Jag har nu att tillse huru, enligt
samma auktoritet, denna politik banade sig
väg till handling; men då jag icke vågar allt
för mycket trötta redaktionen och Aftonbla-
dets läsare, skall jag i detta hänseende för-
söka att så vidt möjligt är koncentrera min
framställning. Hvad som i främsta rummet
framhålles såsom kärnan i omförmälde po-
litik är föreningen mellan Sverge och Norge
och den ersättning, som derigenom sknille
beredas Sverge för förlusten af Finland. Så-
ledes är det ganska intressant att af krönike-
skrifvaren erfara ur hvilken synpunkt Sver-
ges nye tronföljare ända från begynnelsen be-
traktade denna förening. I detta hänseende
upplyses i Minnenas, 6:te del pag. 48, att re-
dan i November månad 1810 kronprinsen gaf
sig i samtal med den bekante franske porter-
bryggaren i Göteborg Lorent, för hvilken han
visade en så ovanlig öppenhjertighet, att han
dels anförtrodde honom att man ej mer finge
tänka på Finland, dels försäkrade honom att
om norrmännen ville förena sig med Sverge,
de finge uppsätta och afväga sin nya stats-
författning på ett sätt som öfverensstämde med
deras lagar, deras seder, deras behof, deras
berg ... ty — konungen af Sverge skulle un-
derteckna allt. Må de (tillade prinsen) draga
omsorg om sitt lands säkerhet och försvar,
och om de sedermera vilja bidraga till Sver-
ges civillista med 50, med 30, med 10,000
rdr årligen eller med ingenting alls... ko-
nungen af Sverge skall underteckna allt.
Man kan icke neka, att den franske mar-
skalken temligen hastigt blef varm i kläderna,
då han endast två veckor efter sitt första in-
träde i Sverges hufvudstad kunde på detta sätt
disponera öfver Sverges konung och hvad han
skulle underteckna eller icke. Det bevisar
emellertid, hur pass mycket den nye frälsa-
ren från början afsåg någon Sverges fördel
enom den efterlängtade föreningen med Norge.
Några tusen: rdr till konungens civillista, se
der all den uppoffring å Norges sida som ens
ifrågasattes. Derför hafva norrmännen utan
tvifvel de allra största skäl att vara erkän-
samma. Men hvari bestod då den så mycket
omtalta ersättningen som Sverge skulle få
för förlusten af Finland? Det tyckes mig verk-
ligen hafva stannat vid ett hjernspöke. Min-
nenap tala skrytsamt om Axel Oxenstjernas,
Carl. X:s och Carl XII:s planer att förena Norge
med Sverge. Jag skulle likväl storligen betvifla
att dessa män, såsom pris för en sådan före-
ning, skulle hafva undertecknat allt, hvad från
norsk sida kunnat blifva satt i fråga, och för
Sverges räkning åtnöjt sig med ens. k. spott-
styfver till konungens hofhållning. Förden-
skull synes det vara försigtigast att icke allt
för mycket spela på den strängen, emedan
den torde gifva något för skärande missljud
och icke rätt väl passa till ackorderna i en lof-
sång öfver den Bernadottska politiken.
Vi förbigå, för undvikande af vidlyftighet,
hvad Minnena hafva att förmäla om 1811 års
händelser; det märkliga samtalet mellan kej-
sar Alexander och svenska ambassadören i
S:t Petersburg baron Stedingk vid öfverlem-
nandet af svenska kronprinsens första skrif-
velse (Dec. 1810), och den tanka, som redan
då väcktes hos Alexander, att bryta med Na-
faen; kronprinsens intima närmande till
åde Ryssland och England på samma gång
som: han, enligt den trovärdige franske häf-
datecknaren Bignons, af Carl Johans historio-
graf svagt motsagda uppgift, erbjöd Napoleon
att strängt tillsluta Sverges hamnar, för all
handel med England samt i slutet af Maj
1811 lemna Napoleon 50,000 man, om han
ville hjelpa prinsen att eröfra Norge; Lager-
bjelkes rapell från Paris (April 1811) och
Stedingks från Petersburg (Juli 1811); den
Napoleoniskt sinnade general Tibells onåd
m. m., som skulle förbereda den traktatmes-
siga öfvergången till den ryska politiken.
Jag tillägger endast, hvad minnestecknaren
vitsordar pag. 108, att Carl Johan under denna
tid flitigt bemödade sig att för sina syften
vinna flera betydande män, så väl bland sin
närmare omgifning som bland hären. Nä-j
stan hela statsrådet (heter det), det högre
krigsbefälet, sjelfva de betydande personer,
som mest ifrat för kronprinsens val, Wrede,
Essen, Sköldebrand, Engeström, Adlercreutz
och Lagerbring, alla studsade vid tanken att
göra gemensam sak med Ryssland mot Na-
poleon.
Jag öfvergår till det i så många hänseen-
den betydelsefulla - året 1812. Det börja-
des med Pommerns besättande af Napoleon i
Januari. Minnena gifva härvid en vink der-
om, att detta steg å Napoleons sida var fram-
kalladt i ändamål att göra om intet hans f. d.
marskalks för Napoleon icke obekanta intri-
ger och tvinga honom att antingen sluta sig
till denne eller: genom en öppen brytning
blottställa sin ställning i Sverge, der, enligt
hvad Napoleon visste, hela nationens tänke-
sätt voro fientliga mot Ryssland. Minnenz
nsinuera t. o. m. att i förenämnde afsigt åt-
iärder blifvit tillstyrkta både af general Tibell