— Vi meddela i dag, efter några veckors uppehåll, en ytterligare fortsättning af en Gammal students analys af de BergmanShinkelska Minnena, och vi upplåta åt denna uppsats desto heldre våra spalter, som denne recensent följer händelserna i ordning och icke såsom bevis anför något annat än hvad som bör vara historiskt bevisligt och följaktligen icke under något vilkor kan betraktas endast såsom ett hugskott af memoireförfattaren. Genom en sådan metod att granska den ifrågavarande skriftens både 6:te och 7:de delar, skall man otvifvelaktigt komma den historiska sanningen ganska nära, och kunna bilda sig ett eget omdöme, helt och hållet oberpende af de Bergman-Shinkelska reflexionerna. Men i samma mån skall det också blifva omöjligt att, såsom det nu försökes på flera håll, bereda en reaktion inom den opinion, som så enhälligt bildat sig öfver arten och beskaffenheten af den så kallade 1812 års politik. Och att denna opinion icke försvagas eller förbryllas, torde just i närvarande tidper vara af icke ringa inflytande. Europa ar i detta ögonblick, måhända lika mycket, om icke mer än 1812, sina ögon fästade på Sverge och dess yttre politik. Dess parti har och får kanske snart en afgörande tyngd i vigtskålen. Den frejdade härförare som, föreställande sin kejsares person, gästar vår hufvudstad och som härifrån afgär till danska hofvet, kan omöjligen sakna uppdrag att göra sig tillförlitligt underrättad om de skandinaviska regeringarnes sätt att betrakta den stora europeiska fråga, hvilken nu, liksom 1812 och 13, skall slitas genom svärdet. Vår minister i Wien, friherre Manderström, är också, om än endast genom en lycklig tillfällighet, här närvarande på permission; och de förtroligare meddelandena kunna lättare lemnas honom muntligen än genom depescher, hvilka naturligtvis måste vara affattade i mera vägda uttryck. Hans instruktioner för missionen till österrikiska kabmettet kunna siledes blifva i samma mån vidsträcktare, som de anförtros åt en så fin och skicklig ledare af diplomatiska värf som friherre Manderström. Under sådana förhållanden är det, som sagdt, maktpåliggande att historiens spegel hälles framför vår vacklande styrelse, så att hon i sin obeslutsamhet slutligen icke får mer än ctt val, och att det dubbla spelet icke längre blir möjligt, utan äfventyret af en ohjelplig brytning — med nationen. Det är också företrädesvis af denna anledning som den nationella pressen i hela landet fästat en så utomordentligt stor vigt vid de öppenhbjertliga bekännelserna af stamfadren till den nu regerande dynastien, de genom honom knutna och i mer än 40 år allt fastare tilldragna banden mellan svenska och ryska hofven, samt hans missförstådda och förderfliga politik att genom Rysslands öfvermakt söka upprätthålla sin ätt och den så kallade jemnvigten i Europa. Tillintetgörandet af denna öfvermakt är den gordiska knut som nu, om den än icke kan lösas, måste afhuggas; och vi kunna ej föreställa oss att Sverge kan eller får blifva endast en overksam åskådare af detta arbete. ERE