— Vi meddela i dag, efter några veckors
uppehåll, en ytterligare fortsättning af en
Gammal students analys af de Bergman-
Shinkelska Minnena, och vi upplåta åt denna
uppsats desto heldre våra spalter, som denne
recensent följer händelserna i ordning och icke
såsom bevis anför något annat än hvad som
bör vara historiskt bevisligt och följaktligen
icke under något vilkor kan betraktas endast
såsom ett hugskott af memoireförfattaren. Ge-
nom en sådan metod att granska den ifråga-
varande skriftens både 6:te och 7:de delar,
skall man otvifvelaktigt komma den histori-
ska sanningen ganska nära, och kunna bilda
sig ett eget omdöme, helt och hållet oberp-
ende af de Bergman-Shinkelska reflexionerna.
Men i samma mån skall det också blifva
omöjligt att, såsom det nu försökes på flera
håll, bereda en reaktion inom den opinion,
som så enhälligt bildat sig öfver arten och
beskaffenheten af den så kallade 1812 års po-
litik. Och att denna opinion icke försvagas
eller förbryllas, torde just i närvarande tid-
per vara af icke ringa inflytande. Europa
ar i detta ögonblick, måhända lika mycket,
om icke mer än 1812, sina ögon fästade på
Sverge och dess yttre politik. Dess parti har
och får kanske snart en afgörande tyngd i
vigtskålen. Den frejdade härförare som, fö-
reställande sin kejsares person, gästar vår huf-
vudstad och som härifrån afgär till danska
hofvet, kan omöjligen sakna uppdrag att göra
sig tillförlitligt underrättad om de skandina-
viska regeringarnes sätt att betrakta den stora
europeiska fråga, hvilken nu, liksom 1812 och
13, skall slitas genom svärdet. Vår minister
i Wien, friherre Manderström, är också, om
än endast genom en lycklig tillfällighet, här
närvarande på permission; och de förtroligare
meddelandena kunna lättare lemnas honom
muntligen än genom depescher, hvilka natur-
ligtvis måste vara affattade i mera vägda ut-
tryck. Hans instruktioner för missionen till
österrikiska kabmettet kunna siledes blifva i
samma mån vidsträcktare, som de anförtros
åt en så fin och skicklig ledare af diplomati-
ska värf som friherre Manderström. Under
sådana förhållanden är det, som sagdt, makt-
påliggande att historiens spegel hälles fram-
för vår vacklande styrelse, så att hon i sin
obeslutsamhet slutligen icke får mer än ctt
val, och att det dubbla spelet icke längre blir
möjligt, utan äfventyret af en ohjelplig bryt-
ning — med nationen. Det är också företrä-
desvis af denna anledning som den nationella
pressen i hela landet fästat en så utomordent-
ligt stor vigt vid de öppenhbjertliga bekännel-
serna af stamfadren till den nu regerande dy-
nastien, de genom honom knutna och i mer
än 40 år allt fastare tilldragna banden mellan
svenska och ryska hofven, samt hans miss-
förstådda och förderfliga politik att genom
Rysslands öfvermakt söka upprätthålla sin ätt
och den så kallade jemnvigten i Europa.
Tillintetgörandet af denna öfvermakt är den
gordiska knut som nu, om den än icke kan
lösas, måste afhuggas; och vi kunna ej före-
ställa oss att Sverge kan eller får blifva en-
dast en overksam åskådare af detta arbete.
ERE