STOCKHOLM. den 8 Nov. Inom några få dagar tillstundar ett val, som för svenska kyrkan skulle vara betydelecfullt om denna kyrka vore hvad den borde, nemligen valet af dess , andliga öfverhufvud, Sver: rikes .erkebiskop, Väl är denna titel t-mligen. oegentlig, då erkebiskopon i sjelfva verket icke är något annat än. biskop i det skilda stift; som genom sin ålder och sina sär historiska traditioner blifvit kalladt Erkestiftety, samt för öfrigt en prönus inter pares och sjelfskrifven ordförande i presteståndet vid våra riksdagar. Men äfven under dessa förhållanden skulle derna herde, begåfvad med ett äkta presterligt sinne, kunna i sin egenskap af kyrkans förste man uträtta oändligt mycket godt, vore ej kyrkanm sjelf stelnad till en politisk kast, hvars korporativa anspråk och intressen verka hämmande och dödande vå äfven det renaste och mest lefvande nit has enskilda af dessmedlemmar. När vitala om den svenska kyrkan mena vi, efter det gängse språkbruket, det svenska statspresterskapet, med dess tionde, dess demoraliserande befordringslagar och dess. egenskap att utgöra en fjerdedel af: nationalrepresentationen. Vi taga här kyrkan i samma mening som riksdigsklerus sjelf, när det högvördiga ståndet vid slutet af hvarje riksmöte pösande förklarar att det svenska Zion står orubbligt på sin klippgrund. Vi kunna tillägga, att tagen i denna betydelse: är den svenska kyrkan lika döf för tidens röst som stengrunden på hvilken hon förmenar sig hvila. Hon skulle ej höra. om sjelfva stenarne började ropa. Sedan mer än ett halft sekel hafva derför också Svea rikes erkebiskopar, med ett enda lysande undantag för en stor andlig skald och talare, utgjort en rad af politiska partichefer, lärda män till en del, goda administrationshufvuvuden, slipade taktici, angenäma umgängesmenniskor och gästfria värdar, då de ej varit motsatsen, med ett ord allt annat snarare än prester. Och :deri ligger ingenting underligt: både lagar och tänkesätt ha ju velat så hafva det. Allt hvad man begärt af dem har varit att vid vissa officiella tillfällen dundra mot tidens ondska och otro, sköta regeringens affärer och genomdrifva hennes propositioner i ståndet, samt för öfrigt, när omständigheterna så erfordra, fungera såsom kungliga huskaplaner. Vi tala ej om några prestvigningar eller biskopsvisitationer i erkestiftet. Följden har Dblitvit, att när en svenska kyrkans öfverherde nedlagt de gyllne eller briljanterade emblemerna af sin kristliga ödmjukhet, har man börjat fråga sig,icke hvem som har det mest presterliga sinnet, utan hvilken är den förslagnaste riksdagsledaren eller, med andra ord, hvilken. skall vid vallandet af den högvördiga hjorden minst besväras af detta för den verldsliga höghetens krångliga bestyr så hindersamma sinne? Sålunda äfven nu; och det är efter denna måttstock som man uppställer siua fordringar på de högvördiga kandidaterna. Hvem skall nu bli erkebiskop? Bland den rättrogna skaran torde: väl allmänna opinionen i första rummet nämna biskop Reuterdahl. Han har flera år sutit vid rådsbordet, och skulle väl hafva sutit der ännu — så väl passade hans lynne, åskådning och verksamhet med det nu rådande systimet — hade ej den angenäma reträtten yppat sig till Lundagård, dit landsmanskapet beredde honom en bred och beqväm väg. Han är väl bepröfvadi sina stycken; aldrig har — om man bortser från litet rationalism 1 ungdomen. som då var modern hos tyskarne, ty hans oförlikneligt trånga och ofruktbara hjerna har lyekligt bevarat honom från alla den egna tankens snedsprång — hans flinthårda sinne varit fläckadt af en otillbörlig tanke på reformer eller eftergifter; med frånstötande hårdhet har han behandlat hvarje obeqvämlig lifsyttring inom församlingen; allenastyrandet så i kyrka som stat har varit hans orubbliga ögonmärke. Han är skapad till en sannfärdig stödjepelare för det svenska riksdags2ion; något för trög och loj kanhända för de högre politiska kombinationerna, men för öfrigt tvärsäker. Skada att hans feta och beqväma herdetjell bland själsförvandterna i södern torde göra honom mindre böjd-att tillbyta. sig den magrare om ock ärofullare. Upsalakräklan. Men på förslaget skall han nog sättas af dem som förstå att skatta hans värde. Dernäst torde biskop Annerstedt komma. Han har i högstå grad hvad som kan fattas den sistnämde 4 versatilitet . och. savoir faire, utan att vara mindre pålitlig i sin politiska tro. Han vet att med nödig stabilitet i grundsatser förena tidsenliga förbättringar, såsom exorcismens och korstecknets återupptagandei dopet och andra dermed passande reformer. Hans hittills genomgångna rTiksdagsmannabana visar ett glödande nit för auktoriteten och en lågande lojalitet för allenastyrelsen. Han är dessutom en girlig och inställsam umgängesmenniska en fin och slickad hofman, och hans konnexioner med junkerpartiet lofva att göra-honom inflytelserik och användbar äfven utom ståndskretsen. Han är med ett ord en mycket lofvande ung man, för hvars förflyttning till erkebiskopsstolen utan tvifvel på hög ort finnas de Hifligaste sympatier; — en förflyttning, för hvilken hans eget stift säkert icke skulle vilja lägga hinder 1 vägen. x Biskop Butsch torde böra nämnas såsom den der, genom sitt blygsamma.och, nästan mer Rn mm Of Rn RAR RR RR ER