eftorkommandes välbefinnande, arbeta på upp resandet af sådana bålverk, äfven i norden öfver hvilka ett halfasiatiskt väldes feberaktig kringskansningshunger ej raer skall kunn blåsa sin sköflande andedrägt. Förgäfves tutar en liten lumpen op i vår öron, att kriget på de aflägsna pontiska vatt nen ej kommer oss vid, att vi ej hafva någo nytta eller skada af den förstöring som nys drabbat den moskovitiska flottan på dessa far vatten, eller raseringen af dessa fruktansvärd: förskansningar, bakom hvilka czarväldet gömd: den anfallsstyrka hvarmed det ständigt hotade den osmaniska hufvudstaden. För sådan skrän har folket en gång slutit sitt öra; des: rena, oförvillade känsla säger det, att för hållandet är ett motsatt, att segrarne äro vårs bundsförvandters och ej främlingars, och at fastän våra vapen änuu hvila, skall dock ti den komma — måhända är den ej långt af. lägsen — då äfven dessa overksamma vaper skola uppropas i den bättre samhällsordnings intresse, hvilken — vi förtrösta deruppå — skal! genom dagens blodiga vindor randas öfver Europa. Detta är de känslor hvarmed svenska män i dag khelsat general Canrobert välkommen till vår strand; detta är förklaringen öfver den varma entusiasm hos massorna, som oaktadt den tidiga ankomsttimman på Skeppsbron voro honom till m Den blotta nyfikenheten yttrar sig ; ej ens nyfikenheten att sc cn man krönt ira, hvars namn är på Europas läppar. Här är något mer. Vårt folk har i den franska härförarens ankomst velat se en dubbel beskicsning: en från regering till regering, en annan från nation till nation. Svenskar och fransmän hafva i fordomtiden godt lidit hvarandra och skrifvit mer än ett stort blad i häfderna tillsammans; derföre längtade man här efter ett budskap från de fordna och — man hoppas det — de tillkommande bundsförvandters leder; och i generalens klara blick, i hans ridderliga och vänliga helsningsåtbörd har man velat läsa en tyst helsning, en innehållsrik beskickning från blifvande vapenbröder. Det är i sådan mening general Canrobert kan sägas bära en dubbel ambassad, både till regering och folk i dessa gamla landamären. Vi hafva i första rummet nämnt folkets diplomati, emedan den är klar och enkel, så att ingen derpå misstager sig. Hans uppdrag från fransmännens kejsare till vår regering är ännu insvept i ett dunkel, som plågat många diplomatiska hjernor, och som äfven måste väcka många tankar och frågor hos svenska folket. General Canrobert medför, såsom det är oss berättadt, till vår konung det franska kejsardömets högsta ordenstecken, såsom svar på en dylik aktningsbetygelse från konung Oscar till fransmännens kejsare. Sådana beskickningar mellan monarker öfver befryndade eller genom vänskap förenade folk må alltid vara välkomna såsom bevis på god vilja melJan nationernas styrelser; men de äro för litet vigtiga att ensamt upptaga allvarsamma mäns tankar under så allvarsamma tider. Man måste således antaga att hvarje sådan artighet döljer ett djupare syfte, och detta så mycket mer, som friherre Manderströms bepröfvade erfarenhet just för tillfället blifvit tillkallad. Man har tillagt amiral Virgins och excellensen Dues resor sådana motiver, ehuru man gissat dem något olika. En del, som tro sig eler vilja synas vara väl underrättade, hafva i dessa beskickningar velat se vinkar om en viss benägenhet att uppgifva den skandinaviska neutraliteten; en annan del hafva trott dem röra mera speciella föremål, och särskildt den från de allierades sida framställda önskan att en del af deras Östersjöflottor skulle få öfvervintra i svenska hamnar. Vi finna i den gren af den utländska tidningspressen, som företrädesvis. plägar befatta sig med diplomatiska gissningar, en skäligen allmänt yttrad öfvertygelse, att konung Oscar hittills vägrat uppfyllandet af denna önskan, och att general Canroberts närvarande beskickning skulle hafva till ändamål att hos konung Oscar ånyo framställa samma önskan och denna gång söka utverka dess villfarande. För vår del måste vi tillstå att hela denna tydning synes oss ej rätt sannolik. Vikunna ej föreställa oss att en sådan framställning skulle blifvit afslagen, då alla våra hamnar, hvilka ej såsom krigshamnar blifvit i neutraitetsförklaringen upptagne, ju i hvarje ögonslick erbjuda gästfrihet åt båda de krigföande parternas flottor som deraf kunna och vilja begagna sig. Ett sådant tillstånd, gifvet ;dan i och med neutralitetsförklaringen, och wvars begagnande, till huru stort omfång som relst, ej skulle rubba denna förklaring, synes ss knappast hafva behöft begäras, ännu minIre kunnat afslås, och vore äfven ingen deinitiv framställning ännu från de allierades ida derom gjord, så förekommer det ess föga roligt att kejsar Napoleon, för att framställa len, skulle hafva funnit en utomordentlig bekickning dertill af nöden, och dertill bekickningen af en man, hvilken, såsom franska (rimarmens högste befälhafvare under ett så röfvande tidskifte, stått den kejserliga tanken å nära och hvars personliga tjenster måste i varje ögonblick vara så maktpåliggande för ans suverän. Hvad är då naturligare än föreställningen. tt generalens mission är mera omfattande. ch att den rörer ingenting mindre än frågan m neutralitetens fortbestånd eller de föreade nordiska rikenas uppträdande i den stora triden. Man frågar sig under denna förutsättning åtsilligt. Man frågar sig för det första, i hvilket dn TR VÄN Ra ER AR 47