ifrån art efter uträkning förherrliga Carl Johans minne, tvärtom fördunklat dess glans och gjort det till föremål för den djupaste ovilja. Detta är, såsom läsaren finner, inga obetydliga anklagelser. Genom att sålunda tillintetgöra dessa urkunders auktoritet, vill man sluta sig till ett resultat motsatt det hvartill Minnenas utgifvare kommer, nemligen det att Carl Johan icke hade något initiativ i sjette koalitionen och det stora s. k befrielsekriget, att äfven utan hans medverkan allting skulle hafva gått ungefärligen såsom det gick, och att Sverges anslutning till Ryssland var en följd af nödvändigheten och ej af Carl Johans fria val. På detta sätt vill man nu uppoffra Carl Johans reputation såsom ledare af rörelsen mot Napoleon, för att befria hans efterlefvande från obehaget att nödgas betrakta stamfadrens politik såsom stridande mot nationens dyrbaraste önskningar och intressen. Det tillkommer icke oss att uppträda såsom Minnenas, upphofsmans kämpar eller försvarare. Vi hafva sjelfva dertill alltför strängt bedömt både syftningen och den ohjelpliga brist på kritik, takt och snart sagdt allmänt menniskoförstånd, som röjer sig bådei de rika materialiernas begagnande och i de reflexioner ur egen fatabur hvarmed utgifvaren utsirat sitt arbete. Såsom osvenskt och ofosterländskt se vi dock icke att någon har rätt att stämpla företaget. Det är sannt, produkten har ej blifvit glädjande för svenska sinnen; men hvarje ärligt sökande efter sanningen är fosterländskt, äfven om sanningen skulle vara mindre behaglig, och ingenting berättigar till det antagande, att ej hrr Schinkel och Bergman, på sitt sätt, sökt efter sanningen. Aktheten af de urkunder på hvilka byggnaden är uppförd har blifvit ifrågasatt, men det står samlaren öppet att framträda och bekänna hvar och huru han fått dem. Vi kunna åtminstone icke finna något skäl att betvifla deras tillförlitlighet. Det synes oss otvifvelaktigt, att de många och ofta .ganska vidlyftiga samtal, mellan Carl Johan och den tidens mest inflytelserika personer, kejsare, konungar, ministrar och så vidare — samtal af hvilka de flesta egt rum alldeles utan vittnen — icke kunna vara af hr v. Schinkel uppdiktade, utan att de, liksom alla depescher, anteckningar, hittills mer eller mindre förhemligade fördrag, diplomatiska akter 0. s. v., blifvit honom af Carl Johan sjelf muntligt eller skriftligt meddelade, i ändamål att utgöra grundläggningen för hans blifvande historia. Det är ej tänkbart att en så varmt tillgifven och beundrande tjenare som hr Schinkel skulle hafva tillåtit sig att på fri hand hopfantisera dessa vigtiga och karakteristiska meddelanden, eller ens att han sjelf skulle hafva tilltrott sig de i omedelbart sammanhang dermed stående omdömen öfver den politik, hvartill de och deras bilagor innehålla nyckeln. Det synes oss följaktligen kunna tagas för afgjordt, att det är just Carl Johans egen uppfattning af betydelsen utaf deiMinnena framdragna fakta, och dessas orubblighet såsom grundstenarne till den beräknade historiska ärestoden, som dessa Minnen varit afsedda att hos svenska allmänheten inprägla, fastän inpräglingen kom att göras något klumpigt, så att intrycket blef ett alldeles motsatt mot det man ville frambringa. Carl Johans individualitet afspeglar sig dessutom så tydligt både i framställningens allmänna drag och i enskilda uttryck, att man starkt frestas att antaga den såsom hans eget diktamen till historiens protokoll. Sannt är visserligen, att ingen menniska, och kanske aldraminst er konung, kan anses behörig att skrifva sin egen historia, eller att förestafva efterverlden omdömena deröfver. Deremot torde ingen kunna erkännas vara me behörig att dömma öfver de inre bevekelsegrunderna, som ledt handlingssättet, än just individen sjelf, och detta just derföre att motiverna äro hvars och ens enskilda egendom och icke hemfalla under historien förr, än de antingen klart framstå i fakta eller ock af individen sjelf uppenbaras. Månne det icke just är detta sednare som här skett, och månne hr Schinkel kan anses deri hafva större andel än en adjutant, som framför sin befälhafvares ordres, har i dessa? Det är ur deni synpunkt som de ifrågavarande Minnena äro så ytterst vigtiga för omdömet öfver Carl Johan och hans politik; och vi befara storligen, att Sv. Tidningen förspiller både möda och konst att dem bortresonera. De qvarst i allt fall för den handlande personens räkning. Vi skola till stöd för denna äsigt anföra några få drag utr Minnena, strängt inskränkande oss till hvad som bär antingen en helt och hället officiel eller också en fullkomligt tillförlitlig konfidentiel prägel. Således finna vi officielt styrkt: att Carl Johan var den som, redan några veckor efter sin ankomst till Sverges hufvudstad (November 1810), genom samtal med Czernitscheff och egenhändiga bref till kejsar Alexander först inledde underhandlingar om ctt Moskovitiskt förbund och skyndade att i de amplaste ordalag försäkra den ryske czaren om sin tillgifvenhet och vänskap; att det var Carl Johan som i Februari 1812 afsände grefve Carl Löwenhjelm till Petersburg med en uppmaning till Alexander att bryta med Napoleon och ett erbjudande, om det försvarsoch anfallsförbund, som afslutades den 5 April, med förbindelse å Sverges sida att, sedan Alexander hjelpt oss att vinna Norge, biträda Ryssland mot Napoleon med en armå af 23 till 30.000 man; att Sverge kort derefter blef fredsmäklare mellan Turkiet och Ryssland och lyckades att, RETADE TANT VLT K AIR RSA EDEN ARR dr oo rr .t i -—