ifrån art efter uträkning förherrliga Carl Jo-
hans minne, tvärtom fördunklat dess glans
och gjort det till föremål för den djupaste
ovilja.
Detta är, såsom läsaren finner, inga obe-
tydliga anklagelser. Genom att sålunda till-
intetgöra dessa urkunders auktoritet, vill man
sluta sig till ett resultat motsatt det hvartill
Minnenas utgifvare kommer, nemligen det att
Carl Johan icke hade något initiativ i sjette
koalitionen och det stora s. k befrielsekriget,
att äfven utan hans medverkan allting skulle
hafva gått ungefärligen såsom det gick, och
att Sverges anslutning till Ryssland var en
följd af nödvändigheten och ej af Carl Jo-
hans fria val. På detta sätt vill man nu upp-
offra Carl Johans reputation såsom ledare af
rörelsen mot Napoleon, för att befria hans ef-
terlefvande från obehaget att nödgas betrakta
stamfadrens politik såsom stridande mot natio-
nens dyrbaraste önskningar och intressen.
Det tillkommer icke oss att uppträda såsom
Minnenas, upphofsmans kämpar eller försva-
rare. Vi hafva sjelfva dertill alltför strängt
bedömt både syftningen och den ohjelpliga
brist på kritik, takt och snart sagdt allmänt
menniskoförstånd, som röjer sig bådei de rika
materialiernas begagnande och i de reflexio-
ner ur egen fatabur hvarmed utgifvaren ut-
sirat sitt arbete. Såsom osvenskt och ofoster-
ländskt se vi dock icke att någon har rätt att
stämpla företaget. Det är sannt, produkten
har ej blifvit glädjande för svenska sinnen;
men hvarje ärligt sökande efter sanningen är
fosterländskt, äfven om sanningen skulle vara
mindre behaglig, och ingenting berättigar till
det antagande, att ej hrr Schinkel och Berg-
man, på sitt sätt, sökt efter sanningen. Akt-
heten af de urkunder på hvilka byggnaden är
uppförd har blifvit ifrågasatt, men det står
samlaren öppet att framträda och bekänna hvar
och huru han fått dem. Vi kunna åtminstone
icke finna något skäl att betvifla deras till-
förlitlighet. Det synes oss otvifvelaktigt, att
de många och ofta .ganska vidlyftiga samtal,
mellan Carl Johan och den tidens mest in-
flytelserika personer, kejsare, konungar, mini-
strar och så vidare — samtal af hvilka de
flesta egt rum alldeles utan vittnen — icke
kunna vara af hr v. Schinkel uppdiktade,
utan att de, liksom alla depescher, anteck-
ningar, hittills mer eller mindre förhemligade
fördrag, diplomatiska akter 0. s. v., blifvit
honom af Carl Johan sjelf muntligt eller
skriftligt meddelade, i ändamål att utgöra
grundläggningen för hans blifvande historia.
Det är ej tänkbart att en så varmt tillgifven
och beundrande tjenare som hr Schinkel skulle
hafva tillåtit sig att på fri hand hopfantisera
dessa vigtiga och karakteristiska meddelan-
den, eller ens att han sjelf skulle hafva till-
trott sig de i omedelbart sammanhang der-
med stående omdömen öfver den politik,
hvartill de och deras bilagor innehålla nyc-
keln. Det synes oss följaktligen kunna tagas
för afgjordt, att det är just Carl Johans egen
uppfattning af betydelsen utaf deiMinnena
framdragna fakta, och dessas orubblighet så-
som grundstenarne till den beräknade histo-
riska ärestoden, som dessa Minnen varit af-
sedda att hos svenska allmänheten inprägla,
fastän inpräglingen kom att göras något
klumpigt, så att intrycket blef ett alldeles
motsatt mot det man ville frambringa. Carl
Johans individualitet afspeglar sig dessutom så
tydligt både i framställningens allmänna drag
och i enskilda uttryck, att man starkt frestas att
antaga den såsom hans eget diktamen till hi-
storiens protokoll.
Sannt är visserligen, att ingen menniska,
och kanske aldraminst er konung, kan anses
behörig att skrifva sin egen historia, eller att
förestafva efterverlden omdömena deröfver.
Deremot torde ingen kunna erkännas vara me
behörig att dömma öfver de inre bevekelse-
grunderna, som ledt handlingssättet, än just
individen sjelf, och detta just derföre att mo-
tiverna äro hvars och ens enskilda egendom
och icke hemfalla under historien förr, än de
antingen klart framstå i fakta eller ock af
individen sjelf uppenbaras. Månne det icke
just är detta sednare som här skett, och månne
hr Schinkel kan anses deri hafva större an-
del än en adjutant, som framför sin befäl-
hafvares ordres, har i dessa? Det är ur deni
synpunkt som de ifrågavarande Minnena äro
så ytterst vigtiga för omdömet öfver Carl Jo-
han och hans politik; och vi befara storli-
gen, att Sv. Tidningen förspiller både möda
och konst att dem bortresonera. De qvarst
i allt fall för den handlande personens räk-
ning.
Vi skola till stöd för denna äsigt anföra
några få drag utr Minnena, strängt inskrän-
kande oss till hvad som bär antingen en helt
och hället officiel eller också en fullkomligt
tillförlitlig konfidentiel prägel.
Således finna vi officielt styrkt:
att Carl Johan var den som, redan några
veckor efter sin ankomst till Sverges hufvud-
stad (November 1810), genom samtal med Czer-
nitscheff och egenhändiga bref till kejsar Alex-
ander först inledde underhandlingar om ctt
Moskovitiskt förbund och skyndade att i de
amplaste ordalag försäkra den ryske czaren
om sin tillgifvenhet och vänskap;
att det var Carl Johan som i Februari 1812
afsände grefve Carl Löwenhjelm till Petersburg
med en uppmaning till Alexander att bryta
med Napoleon och ett erbjudande, om det
försvars- och anfallsförbund, som afslutades
den 5 April, med förbindelse å Sverges sida
att, sedan Alexander hjelpt oss att vinna Norge,
biträda Ryssland mot Napoleon med en armå
af 23 till 30.000 man;
att Sverge kort derefter blef fredsmäklare
mellan Turkiet och Ryssland och lyckades att,
RETADE TANT VLT K AIR RSA EDEN ARR dr
oo rr .t i -— -