straxt efter -bettet, särskilt om de, äro i godt till stånd: eller det vidtillfället är regnig väderlek, mer i.allmänhet fortfar afmagringsprocessen hela månader. Vi hade -en häst, som ej dog förrän 4 månader efter det han varit utsatt för insekten. När djuret ej längre förmår resa sig och till följd häraf dödats, visa sig följande tecken på detsamma: cellväfven under huden är fylld med luft och kroppsytan företer ett utseende, som om den vore öfyverströdd med en mängd såpbubblor. Fettet är grönaktigt gult till färgen och i oljaktigt tillstånd. Musklerna äro lösa och hjertat ofta blekt och mjukt. Lungorna håfva på ytan abnorma fläckar, ofta af grå färg; lefvern har likaledes ofta sjukt utseende och gallblåsan är alltid fylld med galla. Magen har intet ovanligt utseende, men de små inelfvorna äro bleka och vanligtvis tomma. Blodmassa är anmärkningsvärdt obetydlig och till den gral utan färgämne, att den knappt fläckar händerna. Giftet synes hafva egenskapen af ett jäsämne, som kan fortplanta sig sjelft och verkar hufvudsakligen på hjernan, hjertat, lungorna och lefvern. Hjernan syntes särskildt affekteras genom spridningen af giftämnet, ty de angripna djuren fingo en vacklande gång och blefvo stundom äfven blinda. Tsetseflugans bett är endast farligt för husdjur; andra kunna utan olägenhet beta i trakter som besväras af henne. Det finnes hela stammar som: ej kunna hålla hornboskap och får, emedan tsetseflugan ymnigt finnes på deras område. På menniskan utöfvar tsetses bett ingen verkan. Våra barn vistades under två månaders tid på en ort, der tsetse var allmän, och blefvo ofta bitna, men erforo inga följder deraf, medan vi deremot förlorade flertalet af våra bästa oxar, när dessa blott en eller två gånger varit i beröring med flugan. Vi hafva sett zebror, bufflar och antiloper beta helt lugnt i grannskapet af våra vagnar vid floden Choke, alldeles obesvärade af tsetse som surrade omkring dem. Oxar och bufflar, hästar och zebror, getter och antiloper, hundar och sjakaler ega något af samma natur; hvad är det då, i sjelfva det tamda tillståndet, som gör husdjuren utsatte för verkningarne af giftet? Är ej menniskan ett husdjur, så väl som hunden? Är det, när allt kommer omkring, verkli-. gen tsetse som dödar djuret? Kapten Vardou af ost-. indiska armen, en af de äldre upptäcktsresande i det inre af Sydafrika, var en af de förste som kunde lemna ett afgörande svar på denna fråga; han red med sin häst uppför en kulle, der tsetse uppehöll sig, och tio dygn derefter voro hans tvifvel undanröjda genom hästens död. En sällsamhet vid detta förhållande är, att hundar, uppfödda med mjölk, idö af bettet, medan kalfvar äro trygga mot alla följder af detsamma, så länge de ännu dia. En vid vildbrådskött uppfödd hund kan tryggt begagnas till jagt i Tsetsedistrikterna. Tsetse uppehåller sig blott på särskilda, af infödingarne väl kända ställen. Finnes i menniskans och de icke tamda djurens vätskor något som neutraliserar tsetsegiftet, men som :ej existerar i husdjurens och vid mjölk uppfödde hundars vätskor? EF dörs af ytterlig kraftuitömning. Några: (Slutet följer.)