straxt efter -bettet, särskilt om de, äro i godt till
stånd: eller det vid- tillfället är regnig väderlek, mer
i.allmänhet fortfar afmagringsprocessen hela måna-
der. - Vi hade -en häst, som ej dog förrän 4 måna-
der efter det han varit utsatt för insekten.
När djuret ej längre förmår resa sig och till följd
häraf dödats, visa sig följande tecken på detsamma:
cellväfven under huden är fylld med luft och kropps-
ytan företer ett utseende, som om den vore öfyver-
strödd med en mängd såpbubblor. Fettet är grön-
aktigt gult till färgen och i oljaktigt tillstånd. Musk-
lerna äro lösa och hjertat ofta blekt och mjukt.
Lungorna håfva på ytan abnorma fläckar, ofta af grå
färg; lefvern har likaledes ofta sjukt utseende och
gallblåsan är alltid fylld med galla. Magen har in-
tet ovanligt utseende, men de små inelfvorna äro
bleka och vanligtvis tomma. Blodmassa är anmärk-
ningsvärdt obetydlig och till den gral utan färgäm-
ne, att den knappt fläckar händerna. Giftet synes
hafva egenskapen af ett jäsämne, som kan fortplanta
sig sjelft och verkar hufvudsakligen på hjernan, hjer-
tat, lungorna och lefvern. Hjernan syntes särskildt
affekteras genom spridningen af giftämnet, ty de
angripna djuren fingo en vacklande gång och blefvo
stundom äfven blinda.
Tsetseflugans bett är endast farligt för husdjur;
andra kunna utan olägenhet beta i trakter som be-
sväras af henne. Det finnes hela stammar som: ej
kunna hålla hornboskap och får, emedan tsetseflugan
ymnigt finnes på deras område.
På menniskan utöfvar tsetses bett ingen verkan.
Våra barn vistades under två månaders tid på en
ort, der tsetse var allmän, och blefvo ofta bitna, men
erforo inga följder deraf, medan vi deremot förlora-
de flertalet af våra bästa oxar, när dessa blott en
eller två gånger varit i beröring med flugan. Vi
hafva sett zebror, bufflar och antiloper beta helt
lugnt i grannskapet af våra vagnar vid floden Cho-
ke, alldeles obesvärade af tsetse som surrade omkring
dem. Oxar och bufflar, hästar och zebror, getter
och antiloper, hundar och sjakaler ega något af sam-
ma natur; hvad är det då, i sjelfva det tamda till-
ståndet, som gör husdjuren utsatte för verkningarne
af giftet? Är ej menniskan ett husdjur, så väl som
hunden? Är det, när allt kommer omkring, verkli-.
gen tsetse som dödar djuret? Kapten Vardou af ost-.
indiska armen, en af de äldre upptäcktsresande i det
inre af Sydafrika, var en af de förste som kunde
lemna ett afgörande svar på denna fråga; han red
med sin häst uppför en kulle, der tsetse uppehöll
sig, och tio dygn derefter voro hans tvifvel undan-
röjda genom hästens död. En sällsamhet vid detta
förhållande är, att hundar, uppfödda med mjölk, idö
af bettet, medan kalfvar äro trygga mot alla följder
af detsamma, så länge de ännu dia. En vid vild-
brådskött uppfödd hund kan tryggt begagnas till
jagt i Tsetsedistrikterna. Tsetse uppehåller sig blott
på särskilda, af infödingarne väl kända ställen. Fin-
nes i menniskans och de icke tamda djurens vätskor
något som neutraliserar tsetsegiftet, men som :ej
existerar i husdjurens och vid mjölk uppfödde hun-
dars vätskor?
EF dörs af ytterlig kraftuitömning. Några:
(Slutet följer.)