hållande och erbjuder ett dramatiskt intresse,
både komiskt och tragiskt, men den innehål-.
ler derutöfver ämnen till betraktelser, som
icko böra gå förlorade för tänkande foster-
landsvänner.
Den Hierkegaardska striden. —
Den officiella kristendomen är icke det nya testamentets;
kristendom. Framställning af d:r Sören Kierkegaards
polemik mot statskyrkan i Danmark.
(Forts. från gårdagsbl.)
D:r Kierkegaard belyser ytterligare frågan
om situationen genom att i en följande arti-
kel skildra det religiösa tillståndet i landet:
och den officiella kristlighetens väsende och
resultater :
Den religiösa ställningen i landet är följande:
Kristendomen (d. v. s. det nya testamentets kri-
stendom — och allt annat är ju ieke kristendom,
allraminst genom att kalla sig så) Kristendomen
finnes alls icke till, hvilket väl nästan hvar och cen
bör kunna se lika väl som jag.
Vi ha, om man så vill, en fullständig uppsättning
af biskopar, prostar och prester — lärda, utmärkt
lärda, talentfulla, begåfvade; — dessa deklamera
alla (menskligt taget, välmenande), bra, mycket bra,
utmärkt bra eller temligen bra, måttligt bra, någor-
lunda, dåligt nog, men ingen enda af hela sällskapet
är i karakteren af det nya testamentets kristendom;
men när nu så är, är äfven hela existensen af denna
presterliga uppsättning så långt från att, kristligt
sedt, vara till gagn för kristendomen, att den sna-
rare är för densamma vådlig, emedan den så oänd-
ligt lätt ger anledning till en falsk åsigt oeh till
den skefva slutledningen, att när man blott har en
sådan fullständig uppsättning, så har man naturligt-
vis också kristendom; — en geograf 4. ex. skulle,
när han hade förvissat sig om tillvarou af denna
uppsättning, tro sig fullt berättigad att införa i si
geografi: kristna religionen är den i landet .
Vi ha hvad man kunde kalla ett fullständigt in-
ventarium af kyrkor, kloekor, orglar, bäeken, fattig-
bössor, håfrar, likvagnar, 0. 8 v. Men när sjelfva
kristendomen ieke finnes, är tillvaron af detta inven-
tarium, kristligt sedt, så långt ifrån att vara till
gagn, att den snarare är farlig, emedan den så oänd-
ligt lätt leder till den falska slutledningen, att när
man har ett dylikt fullständigt, kristligt inventa-
rium, så har man naturligtvis oekså kristendomen;
en statistiker t. ex. skulle, då han förvissat sig om
tillvaron af detta existerande inventarium, finna sig
berättigad ait i statistiken införa: den kristna roli-
gionen herräkar i landet.
Vi äro, som det heter, ett kristligt folk, men på
dot sättet, att ieke en enda ibland oss är i karak-
teren af det nya tesiamentets kristendom, lika litet
som jag är det, hvilket jag otaliga gånger har upp-
repat. Detta bedrägeri med begreppet ett kristet
folk ligger utan tvifvel i den mekt som stora sif-
fertal utöfva på inbillningen. Jag tvifiar ingalunda
på, att hvarje enskild i folket skall vara nog redlig
mot Gud oeh sig sjelf, att i stilla, ensamt öfrervä-
gande tillstå, att om han skall vara uppriktig, är
han icke kristen i nya testamentets mening oeh hans
lif ieko ett sträfvande i riktning af hvad det nyal.
testamentet kallar kristendom, den riktningen att
försaka verlden, att förneka sig sjelf, o. s. v. Jag
tviflar ej heller på, att hvarje enskild skall fasthålla
denna uppfattning med afseende på 4t. ex. 10 af hans
närmare bekanta. Men när man kommer till de
10,000! då sätter det ofantliga siffertalet fantasien i
rörelse och springer alldeles bort med den; genom
att lägga samman 10;,000 enskilda personer, som icke
äro kristne, får man då ut ett faeit af ett kristet
folka, aldeles enligt öltapparens bekanta prineip, då
han sålde hvarje kanna öl med en skillings förlust,
men dock trodde sig ha förtjenst på ankaret, nem-
ligen den att: det är mängden som gör det.
Det är för sann kristendom den farligaste af alla
illusioner och den till hvilken hvarje menniska är
mest böjd; ty siffertalet (det höga siffertalet, när
det går upp till 100,000, millioner) passa mycket väl
till hvarandra. Men i kristlig mening är naturligt-
vis räkningen förvänd, och ett kristligt folk, bestå-
ende af enskilda, som ärligt tillstå att de icke äro
kristna och äfven ärligt tillstå att deras lif visst
ieke kan kallas ett sträfvande i riktning åt hvad
det nya testamentet förstår med kristendom — ett
sådant kristligt folk är en omöjlighet.
Men då kristendomen är anda, andans nykterhet
eeh evighetens redlighet, är naturligtvis för dess po-
lisblick intet misstänktare, än alla slika fantasti-
ska storheter, som: kristliga stater, kristliga land,
eit kristet folk, en -— vidunderligt! — en kristen
verid! — — Visst är det, att här på denna punkt
gömmer sig, kristligt betraktadt, en ofantlig kriminal-
förbrytelse. Ja, allt hvad verlden hittills har sett af
brotimåälshistorier är som en bagatell vid jemförelse
med denna enorma kriminalhistoria, som, fortsatt
från slägte till slägte genom långa tider, likväl
ieke — hvad som kan hända cen mensklig rättvisa —
har vuxit den gudomliga rättvisan öfver hufvudet.
På de (verkligen framkomna eller förut-
satta) hånfulla frågorna från det prelatensiska
lägret, hvad Kierkegaard då egentligen vill,
om han ärnar uppträda såsom en ny Luther
och hvad han i sådant fall ärnar reformera.
hvilka hans theser äro; — svarar Kierkegaard
med ,en thes, blott en enda:
Det nya testamentets kristendom är här
alls icke till. Här finnes ingenting att refor-
mera; det hvarom är fråga, är att bringa ljus
uti en genom århundraden fortsatt, af millioner
(mer eller mindre oskyldigt eller skyldigt) ut-
öfvad kristlig kriminalförbrytelse, hvarvid man
slugt under namn af kristendomens fullkom-
liggörelse så småningom försökt att frånnarra
Gud kristendomen, fått kristendomen att bli
det rakt motsatta af hvad den är i det nya
testamentet.
Kierkegaard utveeklar dercfter hvad som år
ett göra och hvad som skall göras, det må
ske genom mig eller genom någon annan:
För att den här i landet allmänna, officiella kri-
stendomen skall kunna blott sägas stå i något för-
hållande till nya testamentets kristendom, måste den
först så redligt, oförbehållsamt och högtidligt sem
möjligt erkänna det, på hvilket afstånd den är från
nya testamentets kristendom och utan att med san-
ning kunna kallas ett sträfvande i riktning åt det
nya testamentets kristendem.
Först och frömet måste här, i den störste möjliga
skala, göres en ände på hele denne offcielle — väl-
mente — osmming, hvilken — välment — fremgycklar
och uppehåller det skam, att det är kristendom, det ya
testennantele kristendom, vwm förkareer. Der vid lag är
ingenting att skona.
När dette blifvit gjordt, vänder sig saken så-
lunde: !
vÄr ieke det rätta sammanhanget det, att det från
slägte till slägte har gått till den grad baklänges för
oss menniskor, att vi (tvärt emet det oförskämda
snacket om att kristendomen är perfektibel, att vi
rå framåt, o. 8. v.), att vi, jemmerliga dussin-