ur min omfamnisg; vmen då man en 3 gifvit tillkänna att vi ej äro bror-och syster, skall man ej längre tillåta oss att vara så här ständigt tillsammans. Från detta ögonblick fick ockeå vårt umgärge em helt annan prägel. Vi möttes ofta vid källan i jasminboskån, men Xarisa närmade sig ej au med öppea armar, för att möta mig. Hon blef tillbakadragen och tyst, rodnsde stundom och slog ned ögonen då jag satte mig bredvid hemme. Mitt bjerta blef ett rof för de tusende tvifvel och farhågor som alltid åtfölja em sann kärlek. Sorgten och orolig, såg jag med saknad tillbaka på vårt otvungra umgänge då vi ännu trodde oss vara bror och gyster; dock ville jag oj för allt i verlden att slägtskapen skulle varit verklig. Medan förhållandet mellan oss änzxu stod på denna punkt, kom en befallning från konungen i Granada, attalkalden skulle öfvertaga befälet Sn fästningen Coyn, vid kristna gränsen. Han beredde sig att med: hela sin familj flytta dit, men tillsade mig att stanna i Cartama. Jag förklarade att jag ej kunde skilja mig från Xarisa. Det ör just orsaken hvarför jag lemnar dig här,, sade han. Det är tid; Abendaraez, att du lär känsa hemligheten af din börd. Du är ingen son till mig, ej heller är Xarisa din syster. Jag vet allt,, utropade jag, och jag älskar henne med tiodubbelt en: broders kärlek. Ni har uppfödt oss tillsammans, ni har gjort oss nödvändiga för hvarandras sällbet, våra hjertan hafva vuxit fast vid hvaramn — slit dem då icke nu åtskils. Fyll måttet af er godhet, blif en verklig far för mig och gif mig Xarisa till hustru. : Alkaldens panna mörknade medan jag talade. Har jag då blifvit bedragen,? sade han, hafva de som jsg fostrat vid mia barm sammansvurit sig emot mig? Är detta din tacksamhet för min faderliga ömhet? — ait narra till dig mitt barns kärlek och lära hezne att bedraga sin egen far? Det kunde varit orsak nog att neka dig min dotters hand, att du var af en landsförvist slägt, som aldrig kan närma sig Granada murar; detta kunde