ur min omfamnisg; vmen då man en 3
gifvit tillkänna att vi ej äro bror-och syster,
skall man ej längre tillåta oss att vara så här
ständigt tillsammans.
Från detta ögonblick fick ockeå vårt um-
gärge em helt annan prägel. Vi möttes ofta
vid källan i jasminboskån, men Xarisa när-
made sig ej au med öppea armar, för att
möta mig. Hon blef tillbakadragen och tyst,
rodnsde stundom och slog ned ögonen då jag
satte mig bredvid hemme. Mitt bjerta blef ett
rof för de tusende tvifvel och farhågor som
alltid åtfölja em sann kärlek. Sorgten och
orolig, såg jag med saknad - tillbaka på vårt
otvungra umgänge då vi ännu trodde oss vara
bror och gyster; dock ville jag oj för allt i
verlden att slägtskapen skulle varit verklig.
Medan förhållandet mellan oss änzxu stod
på denna punkt, kom en befallning från ko-
nungen i Granada, attalkalden skulle öfvertaga
befälet Sn fästningen Coyn, vid kristna grän-
sen. Han beredde sig att med: hela sin fa-
milj flytta dit, men tillsade mig att stanna i
Cartama. Jag förklarade att jag ej kunde
skilja mig från Xarisa. Det ör just orsaken
hvarför jag lemnar dig här,, sade han. Det
är tid; Abendaraez, att du lär känsa hemlig-
heten af din börd. Du är ingen son till mig,
ej heller är Xarisa din syster. Jag vet allt,,
utropade jag, och jag älskar henne med tio-
dubbelt en: broders kärlek. Ni har uppfödt
oss tillsammans, ni har gjort oss nödvändiga
för hvarandras sällbet, våra hjertan hafva
vuxit fast vid hvaramn — slit dem då icke
nu åtskils. Fyll måttet af er godhet, blif
en verklig far för mig och gif mig Xarisa
till hustru. - :
Alkaldens panna mörknade medan jag ta-
lade. Har jag då blifvit bedragen,? sade
han, hafva de som jsg fostrat vid mia barm
sammansvurit sig emot mig? Är detta din
tacksamhet för min faderliga ömhet? — ait
narra till dig mitt barns kärlek och lära hezne
att bedraga sin egen far? Det kunde varit
orsak nog att neka dig min dotters hand, att
du var af en landsförvist slägt, som aldrig
kan närma sig Granada murar; detta kunde