de, i hans nuvarande tanklösa sinnesstämning.
Rusande fram, tänkte de således kringgå och
taga honom genom öfverraskning. Men de
misstogo sig. Att fatta tyglarse, svänga om
sin häst, höja sin sköld och rikta sin lang,
var ett ögonblicks verk, och der satt han fast
som en klippa i sadeln.
Riddarne hejdade sira hästar och betrak-
tade honom tvekande, obenägna att börja en
strid som måste slutes olyckligt för honom.
Moren började nu uaderhandla. Om ni
ären sanna riddare och eftersträfven ett äro-
fullt rykte, så kommen en och en i sender, och
jag vill strida med hvar och en isin ordning;
ären ni blott gemena stråtröfvare, ute för att
plundra och råna, så kommen alla på en gång
och gören ert värsta.s
Riddarne öfverlade ett ögonblick tillsam-
mans, hvarefter en skilde sig från de öfriga
och närmade sig moren. Ehuru inga rid-
derlighetens lagar, sade han, vålägga oss
att riskera förlusten af ett byte, då det en
gång är i vårt våld, medge vi er dock gerna
som en artighet hvad vi kunnat meka som
ett anspråk. Tappre mor, försvara dig!
Derefter vände han om, intog ett tillbörligt
afstånd, riktade gin lans, sporrade sin häst
och sprängde fram emot främlingen. Den
sednare mötte homom på halfva vägen, stack
sin lans tvärt igenom honom och kastade ho-
nom ur sadeln. En andre och en tredje ef-
terträdde honom, men kastades, svårt sårade,
med samma lätthet ur sadeln. De återstående
två, seende sina kamrater så illa tilltygade,
glömde alla ridderliga öfverenskommelser och
anföllo moren båda på ex gång. Han pare-
rade den enes anfall, men sårades af den an-
dre i höften och tappade i hettan af tumultet
sin lans. Sålunda afväpnad och anfallen låt-
sade han sig fly och blef ifrigt förföljd. Ef-
ter att hafva lockat de båda riddarne på rå-
got afstånd från den plats der striden först
begynt, svängds han tvärt om hästen med
en af dessa snabba och skickliga rörelser,
för hvilka de arsbiska ryttarne voro beryk-
tade, sprängde hastigt fram midt emellan dem,