perzonal, än som vid läroverkets förening till
ett helt borde behöfvas;
att genom de slutna årsklasserna och den
samtidiga fiyttningen i alla läroämnen på en gång
afseendet få lärjungarnas olika individuella
anlag och deraf följarde olika framsteg pi
lika tid försvåras, och lärarne nödsakas att,
när en lärjunge, ännu vid årets: börjar eller
Tslut i ett eller. annat läroämne befinnes under-
lägsen, astingen låta bonom sitta qvar i den
lägre efdelsiogen ännu ett år, och det icke
blott i det eller de läroämnen, hvaruti han
verkligen är underlägsen, utan i alla ämnen
Jutan undantag, äfven om han uti ett elleran-
nat af dem icke har rågot mera att uti den
afdelningen lära, eller också af b-rmhertighet
låta honom, oaktadt sin underlägsenhet, jemte
sina kamrater flytta till den öfre klasser,
ed äfventyr att här och slit framgent sldrig
rätt kunna följs med ti de ämnen, hveruti
ban en gång. blifvit efter;
att genom det tvång, som uti den fullstän-
digare skolan är alla ålsgdt i afseende på
de gamla språkens lärande, hebreiskan icke
ens undantagen, tillträdet till en-fullständigare
elementarbildning i de öfriga ämnena, än den
2pologistskolan förmår gifv:, är stängdt för
alla som icke hafva tillfälle och behof att åt
den klassiska filologiens studium egra lika så
mycken tid som dez blifvande lärde;
att naturvetenskapsrna samt de nyaro språ-
ken och litteraturerna, vårt eget språk och
sår egen litteratur icke ens undantagna, iden
förda skolan antingen ren: ai försummas eller
itminstope ioke erkännas uch behaudlas så-
3 ika vigtiga bildniogsmedel som de öf-
4 roämaena;
e läroäromen, som i undervisningen ingå,
ill en del upptagas i eu onaturlig ordning, så-
gom t. ex. att latinet begynner redan i lär-
domsskolans nedersta klass, men tyska och
franska deremot först på gymnasium, hebrei-
skan redan i färdomsskolan, men naturhisto-
Men äfvenledes först på g,mnasium, 0. . V.;
att de offentliga; lärotimmarne alltför ute-
lutande användas till förhör eller till en så-
dan slags usdervisning, som är mindre egnad
att framkalla sjelfverksamhet bos lärjungarne,
än fastmera företrädesvis blott tager deras re-
ceptivitet i anspråk;
att enskilt undervisning vid sidan af den
offentliga blifvit nära nog nödvändig, om
lärjusgarne, särdeles uti skolornas lägre klas-
ser, skola kumna göra erforderliga framsteg;
att den del af året, under hvilken de
ofentliga läroverken äro öppna, är allt för
kort, och ferierna jemförelsevis allt för långa;
att undervisningers mål, eburu i vissa de-
lar allt för lågt satt, likväl äfven vid ett full-
ständigt gexomgående af l5roverket allt för
sällan upphinnes, såsom 1tgången i studeat-
examen tyckes utvisz; och slutligen
stt den vård om Jlärjungarnes uppfostran i
sedligt och religiöst afseende, hvilken äfven
barde åligga: skolan; allt för mycket åsido-
sättes.r )
Härtill komma ämu flera - och visserligen
icke mindre vigtiga klegomål i afseende på
lärarnes ställning, sättet för deras tillsättaing,
olämpligheten och otilräcklighetem af de prof,
som för dera äro föreskrifna, ringheten af de
flestes lönevilkor, saknaden af någon verksam
och tidsenlig styrelse och inspektion öfver
läroverken, m. m.
Skolfrågan är nu i korthet denna: I hvad
mån skall man genom en ny författning för
läroverken bemöda sig att få dessa brister
aihjelpta?
Det gamlas försvarare hafva endast i af-
seende på en del af ofvannämda brister velat
medgifva deras tillvaro, eller att någon syn-
nerlig olägenhet deraf förspörjes. I vissa
stycken påstå de till och med, att hvad if-
rarne för en mera genomgripande skolförbät-
tring anse såsom en brist eller ett fel, som
bör afhjelpas, tvärtom är alldeles förträffligt
och något, som man med all makt bör bi-
behålla. Enkannerligen är detta fallet med
splittringen mellan den borgerliga och den
så kallade lärda elementarbildningen i olika
skolor eller i skilda skolafdelningar, det ti-
diga och myckna latinläsandet på gamla vi-
set, samt den slutna klassundervisningen och
de samtidiga årsflyttningarne uti alla läroäm-
nen på en gång. Då nu deremot å andra sidan
påstås, ati just dessa omständigheter utgöra
mer eller mindre väsentliga hinder, hvilka
måste undanrödjas, om skolbildningen skall
kunna verksamt förbättras i en sannt natio-
nel och tidsenlig anda, så är det företrädes-
vis härom striden förts, sedan förfäktarne af
det gamla uti åtskilliga andra punkter redan
till en viss grad gifvit med sig. - Vi lemna
derföre äfven här tills vidare de öfriga frå-
gorna å sido, för att till en början fästa oss
vid de mest omtvistade.
Nu har konungen, åtminstone hvad den
första af de nämda tvistefrågorna angår,
eller den om den borgerliga och lärda skol-
bildningens förening, redan uti högsta instan-
sen afgjort densamma, i det han genom kongl.
cirkuläret af den 6 Juli 1849 uttryckligen.an-
befallt lärdoms- och apologistskolans sam-
manslående till ett läroverk samt förening
med gymnasium. Frågan om latinlärandets
uppskjutande till en mognare ålder borde väl
äfven i och med det samma. anses vara af-
gjord, ehuru detta icke uti cirkuläret blifvit
uttryckligen sagdt; och för afskaffandet af
) Se Ny Tidskrift för lärare och uppfostrare, 1849,
artikeln De hvilande reförmförslagen, af P. E.
Svedbom.
ENSE RES EE NE SANNA NRA IE SEN