berger för att söka äfventyr. De redo tysta
och försigtiga, ty det var en qväll som
lätteligen kunde lockat äfven andra ut,
och de fruktade att möjligen några mori-
ska spioner eller resande kunds höra dem; de
måste dessutom hålla sig i skuggan af
dälder och hålvägar, på det de ej skulle bli
förrådda af månens skimmer mot deras rust-
ningar. Framkomna till en korsväg, beordra-
de alkalden fem af sina män att taga den
ena, medan han sjelf med de fyra återståen-
de ville taga den andra vägen. Skulle något-
dera partiet komma i fara, öfverenskom man
att genom en trumpetstöt gifva signal åt de
andra att komma till hjelp. Den lilla trup-
pen af fem man hade ej färdats långt förr
än den hörde sång af en karlröst. Döljande
sig bland träden, afvaktade de den sjungandes
ankomst. Månenlemnade den lilla lunden, der
da befunto sig i skugga och föll klart öfver den
ankommande, der han nalkades ridande på
en appelgrå häst, liflig och vacker, samt prakt-
fullt muaderad. Det var en morisk kaval-
jer af ädel gestalt och behaglig hållning, klädd
i en marlota eller tunika samt en albornoz
af mörkiödt sammet med guldfransar. Hans
rika tunesiska turbar var randig, af silke och
bomull, samt äfven kantad med en frans i guld,
och fråa hans gördel hängde en damaschener-
sabel med snören och toftsar i silke och guld.
På sin venstra arm bar han ex stor sköld och
i högra handen en lång dubbslspetsad lans.
Synbarligen ej drömmande om någon fara,
satt han vårdslöst på sin häst, såg upp mot
månex och sjöng med ljuf manlig stämma
em morisk körlekssäng.
Juet midt för dena lilla lunden, der de fem
ryttarne voro fördolda, vände hästen åt sidan
för att dricka ut en liten källa som fram-
sprang ur em klippa tätt vid vägen. Hans
berre ksstade tyglarne öfver hans hals och lät
honom dricka i ro medan han fortsatte sin sång.
Riddarne öfverlade hviskande sinsemellan.
latagne af Morens ridderliga och behagliga
utseende, beslöto de att ej skada utan endast
taga honaom till fåaga — en lätt sak, menade