egen som, behandlande mig med all en faders
ömma tilgifvenhet, och jag växte upp i den
tron att han också verkligen var min far. Nå-
gra år sodrare skänkte honom hans hustru en
otter, men hans ömhet mot mig fortfor dock
oförminskad. Jag växte sålunda upp med
Xarisa — så kallades alkaldems lilla dotter
— som hade jag varit hennes bror. Jag sig
hennes behag så småningom utveckla sig blad
för blad, likt morgonens ros, hvarje ögos-
blick uppembarande en ny ljufhst och skön-
het, och tärkte att den allt mera brinnande
assion jag römte för henne ej var annat än
broderlig tillgifveahet.
Slutligen kom jag en dag att obemärkt af-
höra ett samtal emellan alkslden och hans
hustru, för hvilket jag sjelf var föremålet.
Häraf upplystes jeg om min rätta börd,
hvilken alkalden så länge som möjligt hål
lit dold, för att bespara mig medvetandet a
att tillhöra en olycklig laudsflyktig slägt. Nu
ansåg han dock tiden vara inne att säga mig
sanningen, på det jag måtte kunna besluta
något för min framtidsbara.
Jag drog mig tillbaka utan att låta märka
det jig afhört samtalet. Den underrättelse
det gaf mig skulle för någon tid tillbaka all
deles öfverväldigat mig, men nu verkade viss-
heten af att Xarisa ej var min syster likt
ett trollslag på min själ. Inom ettögonmbliok
förvandlades den brodersömhet, som hittillsupp-
fyllt mitt hjerta, till den mest brinaande kärlek.
Jag uppsökte Xarisa i trädgården, hyarest
jag fana henne i en boskå af jasminer ord-
nande sitt vackra hår vid ea kristallklar käl-
las spegel. Jag sprang emot henne med öppna
armsr och emottogs af en systerlig omfam-
ng, åtföljd af nigra milda förebråelser för
det jag lemnat henne så länge allena.
Vi satte oss vid källan, och jag skymdade
att meddela henne hvad jag af det hemli
samtalet fått lära. Ack, utropade hon; åk
är def förbi med vår lycka!
Huru! utropade jag, skall du upphöra att
älska mig, då jag ej längre är dia bror?
O nejlp varsde hon och drog sig sakta