nom, behandlade honom mera som vän än
som fånge och gjorde allt för att muntra
honom, men förgäfves. Han var ständigt tyst
och sorgsen och sågs oftafrån fästningsvallarre
rikta blicken stirrande och mörk mot södern.
Hur kommer det sig?, utropade alkalden
förebrående, patt ni, som på stridsplatsen var
så modig och oförfärad, skall låta ert mod
af fångenskapen så nedtryckas? Om någon
hemlig sorg tynger på ert hjerta, så förtro
den till mig som till en vän, och jag lof-
var er, på min ridderliga tro, att ni ej skall
få skäl att ångra ert meddelande.,
Den moriske riddaren kysste alkaldens
hand. ,Ädle herre, sade han vatt jag är
modfälld kommer sig ej af mina sår, hvilka
äro obetydliga; icke heller af min fångenskap,
hvilken genom er vänlighet blifvit beröfvad
allt obehag; icke heller af mitt nederlag, ty
att af en så berömd och öfverlägsen riddare
blifva öfvervunnen, är ingen skam. Men för
att förklara orsaken till min sorgbundenhet,
är det nödvändigt att ni lär känna historien
om mitt förflutna lif; hvilket jag äfven, rörd
af den sympati ni visat mig ooh den stor-
sinthet som genomglänser alla edra handlin-
gar, är böjd att meddela er.
Vet då, att mitt namn är Abendaraez, och
att jag är af de ädla men olyckliga Aben-
cerragernas slägt. Ni har utan tvifvel hört
hvilken förstörelse som drabbat vår stam.
Anklagade för förrädiska planer, till hvilka
de voro helt och hållet oskyldiga, halshög-
gos en mängd af dem, och de öfriga lands-
förvistes, så att, utom min far och min far-
bror, hvilkas oskuld icke ens af deras för-
följare kunde förnekas, inga Abencerrager til-
lätos qvarblifva i Granada. Dock beslöts att,
skulle desse tvenne få några barn, måste sö-
nerna uppfostras långt från Granada, och döt-
trarne ej få bortgiftas inom riket.
Enligt denna lag skickades jag som ännu
helt liten att uppfostras i fästningen OCar-
tama, hvars alkald var ex gammal vän till
min far. Han hade inga bara och emottog
mig i sin familj som hade jag varit hans