kastade sig ur sadela och tog upp sin lans,
svängde sig sedan lätt upp och vände till-
baka för att åter börja strider.
Seende honom sålunda, liksom nyss utkom-
men från sitt tält, beredd att ånyo begynna
kampen, satte en af riddarme sitt horn för
läpparne och blåste en sigaal, som snart förde
alkalder och hans fyra följeslagare till strids-
platsen.
Narvaez, seende tre af sina män utsträckta
på jorden ooh tvenne andra i hetaste hand-
gemäng med moren, fattades af beundran
och åtrådde högligen att pröfva sin lycka i
strid med en så tapper krigare. Afbrytande
fäktringen, uppmanade han derför sina män
att afstå och utbjöd med ridderlig artighet
moren till en mera jemlik strid. Utmanin-
gen antogs med beredvillighet. För en stund
blef segarn oafgjord, och alkalden måste taga
i arspräk all sin skicklighet och styrka för
att afvärja sin motståndares anfall. Moren,
utmattad af de föregående striderza samt af
sim blodförlust, satt dock ej så säkert i sa-
deln och styrde ej längre hästea med vanlig
skicklighet. Samlande all sin styrka till ett
sista anfall, reste han sig i stigbyglarne och
gaf med laasen en häftig stöt; alkalden mötte
den med skölden och sårade på samma gång
mohren i högra armen; trängamde honom se-
dan tätt in på lifvet, drog han honom ur sa-
deln och störtade tillika med honom till mar-
ken, i det han satte sitt knä mot hans bröst,
förde sin dolk tätt intill hans strupe och ut-
ropade : ,Gif er fången, riddares, ty ert lif är
i mina härder!,
Döda mig heldre, svarade moren, ty
döden skall smärta mig mindre än förlusten
af mia frihet.
Alkalden uppreste honom dock med den
sanna tapperhetens ädelmod, undersökte sjelf
hans går och lät under noggrann vård föra
honom till Allora. Hans sår läktes inom
några få dagar, men de djupaste och svår-
äkligaste hade träffat hans själ. Han var
ständigt försänkt i det djupaste svårmod.
Alkalden, som fattat mycket tycke för ho-