SBLANDADE AMNEN. — Henry Colbura, Öfver denne man, e bland Londons anseddaste förläggare, innehåller er gelska tidningen Morning Advertiser följande hedrand nekrolog : Colburn var en affärsman af första rangen blan gentlemen och en gentleman af första rangen blanc affärsmän. Nästan alla utmärktare engelska skrift ställare i nyare tider, särdeles inom belletristiken: område, bafva under hans auspicier gjort sina förste steg på den litterära banan, och ingen enda har haf skäl att beklaga sig öfver honom, då han deremoi kunnat beklaga sig öfver mången af dem, ehuru han aldrig gjorde det. Colburn hör icke till det slags bokhandlare som dricka sitt vin ur skriftställarnes hufvudskålar och hvilka föranledde skalden Campbell till det yttrande, att Napoleon genom en bokhandla. res aflifvande förvärfvat sig en odödlig förtjenst om menskligheten. Det är märkvärdigt nog, eller rättare sagdt helt naturligt, att hans liberalitet i längden var för honom vinstbringande, ty i trots af oerhörda för. loster var han altid välbehållen och dog som rik man. Balwer, Disraeli, Hook, Marryat, Banim och andra, ända tillbaka till litteraturens qvinliga veteran lady Morgan, som djupt sörjer honom — alla hafva de genom Colburn blifvit kända af verlden; och fastän i sina egna angelägenheter så sorglös att komikern Poole i sin Paul Pry bragte honom på scenen under namn af sir Harry Scurry, var han ett mönster af noggrannhet och omtanke så snart det gällde hans klienters intresse. Äfren inom engelska litteraturen skall Colburn fortlefva genom det af honom år 1820 grundads, nu mera af Ainsworth redigerade New Monthly Magazine, hvilket, ehuru öfvergånget i en annan förläggares hand, ännu bär Colburns namn. — Ovanligt bedrägeri, I Allg. Medicinische Central-Zeitumgs för d. 25 Aug. läses en notis oi en bayersk tjensteflicka, som denna sommar under flera veckors tid ställt nägra vetenskapsmän på ett hårdt rof och på ett mycket illistigt sätt förstått att missa läkarskonsten. Distriktläkaren dr Wagner blef en dag i Angusti kallad till en viktualiehandlare i grannskapet af Mänchen, hvars tjenstpiga hastigt blifvit öfverfallen af en ovanlig sjukdom och uppkräkt kackelackor. Vid sin ankomst fann låkaren i ett tvättfat en mängd af de nämnda insekterna, som den sjaka sade sig hafva kastat upp. På tillfrågan horu bon fått dessa insekter i sig, uppgaf flickan att hon påminde sig för flere veckor sedan en natt, plågad af en svår törst, hafva druekit ur ett vattenkärl i mörkret ech då fått en insekt i sig och att denna förökats så ofantligt att hon na mäste gifva ifrån sig massor deraf. Låkaren ansäg såväl henna, som husfolket, alltför enfaldigt för ett bedrägeri, började orlinera och gjorde bruk af alla möjliga medel för att Så fort möjligt rensa magen ifrån den äekliga ohyran, men det onda fortfor icke desto mindre i flere dagar och kackeläekorne, som pigan sade sig uppkasta, tilltogo snarare än aftogo. Läkaren hade dock eke lyckats få öfvervara någon dylik kräkning. Den juka gaf sig och klagade mycket, men var dock ieko å affallen, som man efter en dylik åkomma skulle kunnat förmoda. Dr Wagner offantliggjerde saken i idningarne såsom ett koriosom och teg tillika till ds professor Kollar, en entomologisk anteritet. Huru trolig saken än syntes, fortsatte man likväl med melieinen oeh gaf henne t. o. m. persiskt insektpulver, lock utan framgång. Genom liktidiga undersökninjar 1 huset visade sig dock att de åldriga murarne oro falla af ifrägavarande insekter, och att den sjuka Hledes låt: nog kunde förskaffa sig så många hon nskade, sannolikt för att genom denna föregifna, åtfolla sjukdom dölja ett annat förhållande, hvars pptäckt skulle brioga henne om sitt jungfruliga rykte väl som den tjenst hon innehade.