rådsal. De hade utsett fyra ibland sig som
deputerade, för att framlemna petitionen, nem-
ligen kardinalen de Rohan, hertigen de Havrå,
prins de Ligue och markisen de Crequi. Efter
en liten stund inkallades de deputerade i re-
gentens kabinett. De iaträdde, lemmande dei
salen församlade supplikanterna i den största
ängslan. Allt som tiden långsamt skred framåt
och aftonen närmade sig, ökades sällskapets
dysterhet. Åtskilliga af damerna bådo an-
daktsfullt; den goda prinsessan Armagnac
fingrade på sitt radband.
Petitionen emottogs af regenten med den
mest ogynsamma min. Då j ben om till-
gift för brottslinges, sade han, visen j mera
nit för huset Van Horu än för konungens
tjensts. De högborne deputerade och styrkte
petitionen med hvarje upptänkligt skäl. De
besvuro regenten att besixna, det ifrågavarande
skamliga straff skulle drabba, icke allenast
den brottslige personen, icke allenast huset
Van Horu, utan hela den genealogi af Turst-
liga och lysande familjer, i hvilkas vapensköl-
dar något fält af detta vanhedrade namn be-
fuanre sig.
SMina herrars, svarade regerten, mig tyc-
kas vanhedern består i brottet och ej i straf-
fet.
Prinsen de Ligue talade med värma. Jag
har i mitt stamträd, sade han, fyra Var
Horuska sköld:r och har således fyra förfäder
af detta hus. Jag måsts låta borttaga och
utplåna dem, och dst skulle se allt för illa
ut med så många tomhster likt hål i mitt !
stamtrid. Det finnes ingen regerande slägt
som ej skulle lida af ers kongl. höghets sträng- i
het; ja, hela verlden vet att Van Horuska
hjertvapnet står i eder egen fru moders fyra-
tiozdetredje fält.o ;
Godir, svarade regenten, jag vill då dela
skammen med er, mina herrar.p