telse å sin oskiwd, till de af inötparten gjor
da påståenden aflagt värjemålseden. Denna edging
försiggiek den 3 dennes inför härvarande rådbusrätt.
Målet synes säledes böra vara afgjordt; men detta 1ä-
rer likväl ej vara händelsen. fotparten hr Ekström
har hos rådhusrätten löst utslag i målet, med hvilket
han skall hafva begifvit sig till Stoekholm för att på
ny räkning anmäla målet hos justitiekanslersembetet.
Detta i sitt slag armärkningsvärda mål torde fram-
deles ej undgä pressevs oppmärksamhet.
Denna temligen påtagliga antydning, att en
allmän åklagare skulle hafva aflagt falsk värje-
målsed, förmoda vi böra påkalla justitiekan-
slerens uppmärksamhet, då det åligger honom
öfvervaka, det alla allmänna åklagare äro icke
allenast med knapp nöd frän brottslighet fri-
kända, utan personer som ådagalägga en oför-
vitlig vandel och åtnjuta allmän aktning, hvil.
ket, att döma af ofvanstående, icke synes all-
deles vara händelsen med stadsfiskalen Dah-
lin i Sundsvall. Är återinsinuationen i Norr-
ländska Correspomdenten orättvis, är det för
allmänna ordningen lika vigtigt att dess tje-
nares anseende fredas mot obehöriga angrepp.
Thomas Ackland Tellefsen.
Vi låna ur det sist utkomna numret af
Illustrerad Tidning följande, ur en norsk tid-
ning hemtade intressanta lefnsdsteckning af
den utmärkte norske pianigten med detta ramn,
som för närvarande såsom gäst vistas i vår
hufvudstad.
Thomas Ackland Tellefsen är född 1823 i
Trondhjem och son till organisten vid Trord-
hjems domkyrka och bibliotekarien vid det
norska vetenskapssällskapets bibliotek, Johan
Christian Tellefsen. I sin egenskap af bi-
bliotekarie formerade han 1822 en intressant
bekantskap med en resande engelsman, sir
Thomas Ackland, som året derpå sände ho-
nom sitt porträtt till minne, hvilket just fram-
kom som hans yngste son skulle bäras till
dopet och gaf anledning till att gossen blef
uppkallad efter denne, som generalguvernör
öfver Indien bekante statsman.
Från sin tidigaste barndom lyssnade den
unge Tellefsen med ovanlig uppmärksamhet
till modrens sång och klaverspel, och redan
vid en ålder af 8 år gaf han förvånande prof
på sina musikaliska anlag, då han nied full.
komligt ren och klar soprånstämma återgal
Lemmings svåra variationer till arian Smi:
lende Haabs, efter att blott ha hört modrer
sjunga den några få gånger.
Bestämd att gå den lärda vägen, inssttes
han vid sitt 13 åri Trondhjems lärdomskola,der
de 2 å 3 första åren förgingo till ömsesidig till-
fredsställelse från lärarnes och lärjurgers
sida; ty ämmu hade han ej börjat att spela,
utan inskränkte sig på lediga stunder blott till
sången, som af alla hördes med beundran.
Sedan han ett par år sednare hört Eoildieus
konsert och i synnerhet Chopizs E-moll-kon-
sert, väcktes emellertid med ens hans mu-
sikaliska ande med en så ovanlig styrka, att han,
utan att förut ha haft den minsta vägledning,
inom några dagar spelade dessa begge konm-
serter så väl, att han i utförandet af den för-
sta täflade med sin mor, som behandlade l
sitt instrument med smak och mycken fär- I
dighet, medan han i den andra var hennes
mästare. Småningom förmörkades nu han:
skoldagar. Fadren, som hittills med glädje
sett de framsteg han gjorde i skolar, visste
ännu icke, att han gjort ännu större fram-
steg på musikens område; ty för att fadren
icke skulle märka att han distraherades från
sina skolstudier, öfvade han sig om nätterna
på ett af hans instrumenter, hvilket såsom brist-
fälligt och imindre godt stånd blifvit uppflyttad:
på vinden. Han fortsatte dessa sina hemlige
studier med så mycken framgång att han, när
den oundvikliga skolkatastrofen slutligen in-
träffade, blef den segrande. Den strid och
spänning, hvari han en längre tid befunnit sig,
hade emellertid menligt inverkat på hans hel-
sa. I följd häraf upphörde också efter 4 å
5 år hans skolstudier. Den ledsnad fadren
kände öfver att nödgas taga honom ut ur
skolan försvann smart och förvandlades till
den högsta glädje, då han till allas öfverrask-
ning nppträdde som virtuos på pianot. Ex
dag, då gossen i fadrens blick läste bekym-
mer öfver den afbrutna skolgången, närmar
han sig instrumentet och föredrager derpå med
största lätthet utan noter ett af fadrems älsk-
liegsstycken af de gamla klassiska kompo-
sitionerna, hvars lyckliga utförande af alla kän-
nare med rätta anses för mycket svårt. Den
gamle ville knappast tro sina egna ögon och
öron, närmade sig ovilkorligt pianot och ha-
de i första öfverraskningen all möda att icke
atbryta den så oväntadt uppträdande virtuo-
sen, som till belöning erhöll en vänlig klapp-
ning. på axeln. Det blef nu ioke mer frågan
om Virgilius och Horatius, men så mycket
mer om de musikaliska klassikerna.
Oaktadt han nu fritt och obehindradt fick
odla sin talent, tillfredsställdes dock ej deraf
hans sträfvande, då han insåg sina brister och
icke hoppades kunna hinna så långt han ön-
skade med mixdre han ej kunde bereda sig
tillfälle att besöka utlandet. Äfven i detta
hänseende hade han stora, isynnerhet eko-
nomiska, svårigheter att öfvervinna. Han vå-
gade gifva två konserter och förökade inkom-
sten deraf med sett lår af 100 speciedaler,
som han på sitt ärliga amsigte erhöll af en
hedersman i Trondhjem, och begaf sig sjö-
ledes till Havre, dit ham ankom i början af
Juni 1842. Härifrån reste han till Paris, dit
han drogs af sin extusiasm för Chopin, utan
att der kämma en enda menniska. Här lyc-
kades det honom visserligen att bli elev af
Kalkbrenner under några månader, dock märkte
han snart, att hvad.denna mästare kunde ge
boaom ej var det ham mest behöfde. På Cho- lr
pir var emellertid ej att :änka; ty utom detl,
höga pris, som betaltes honom för hans!z
et -- VR KK ERE RR
bet - FA FR bo KR vt BR
pliment, sade markisipnam. i anseende tilllt