Då de sågo att ingen förlåtelse stod att vinna,
lemmade kardinal Rohan och markis de Cr-
qui kabinettet; men prinsen de Ligue och herti-
gen Havrå stannade qvar efter dem. Deras
slägts heder utgjorde, mer än den olycklige
grefvens lif, föremålet för deras bavekande
förböner. De försökte nu erhålla en mindre
nådebevisning. De förklarade, att i Neder-
länderna och Tyskland sjelfva sättet att ålägga
ett dödsstraff gör en betydlig skilnad i all-
männa omdömet; så hade till exempel hals-
huggning intet inflytarde på den afrättades fa-
miljs anseende och rykte, men stegling var
en sådan skam, att den brottsliges farbröder,
fastrar, bröder, systrar och hela slägt under
hela tre år blefvo uteslutna från alla adels-
sapitel, furstliga kloster och biskopsdömenr
och till och med från de lägre kommendörs-
platserna inom Malteserorden. De visade
buru detta genast skulle komma att utöfva ett
olyckligt inflytande öfver em syster till gref-
ven, som just stod i begrepp att ingå som
kanonissa i ett af de adliga stiften.
Medan denna scen försiggick i regentons
kabinett befann sig ännu den förnäma sam-
lingen ef supplikanter i rådsalen, försänkta i
en dyster ovisshet. Kardinal Rohans och mar-
kis de Crquis återvändande från kabinettet
med bleka och nedslagna ansigten hade isat
allas bjertan. Likväl dröjde de qvar ända till
nära midnatten för att höra resultatet af de
båda andra herrarnes fortsatta förböner. Slut-
ligen var kabinettsaudiensen slut. Regentea
utträdde och helsade artigt de högre medlem-
marne af församlingen. En gammal förnäm
dam, madame de Guyon, som han känt i six
barndom, kysste han på kisden och kallade
min goda tants. För markisinnan de Crqui
gjorde han ex mycket ceremoniös bugning,
sägande, att har var förtjust att se henne i
Palais Royal; en mycket il!a afpassad kom-