rm Re so rr RR NR RR Jatt bon betydligt minskat krigshären. Huru väsentlig verkan deraf är på vårt penningeväsen visar sig derigenom, att det bättrat sig i samma mån som hären minskats, oaktadt vi hålla en så betydlig makt på benen, som armåerna i Gallizien och Donaufurstendömena utgöra. Vi äro följaktligen fredligt sinnade och vilja ej skrida läagre än till den beväpnade neutralitet, hvilken vår kejsare redan i verket satt. Med honom äro vi följsktligen slldeles ense.s ,Vi bafva dessutoro,, säga österrizerne, on särskild orssk att bibehålla en afvaktande ställning och spara våra krafter till dess de ö Den af kejsar Nikolaus 3. k. sjuke mannen blifver ej frisk om ryssarne upphöra och vestmakteraa börja att i stället vara hans förmyndare. Om sult.nen än lofvar att gifva sica kristne undersåter de frioch rättigheter sm både Ryssland och vastI askterna för dem äskst, så kan hin icke hålla det, utan sitt rikes undergång. Så snar! hans kristna underaåter, som i Europs äro mycket talrikare än de öfriga, få lika frioch rättigheter med dem, så taga de förre öfverhand på se seduare, så väl i jordens besittning och allmänt välstånd, som de rsdan äro öfverlägsna i själsod!isg och antal. Det blir följaktligen nödigt att de kristna staterna hålla krigsmakt qvsr i Turkiet, för att, efter krigets slut, vaka öfver vilkor:s verkställighet och hindra det murkna riket ait falla sö: der isnan man kommit öfverens om hvem dess länder skola tillhöra. Österrike kan icke med likgiltigbet se att engelsmännen måhända intaga ön Kandia och någon hamn vid Svarta hsfset, samt att fransmännen kanske bibehålia sitt läger vid Konstantinopel och besätta Jerusalem. Österrike skall då vilja deltaga i ockupationen och blifva medlare mellan vest makterna och Ryssla d, hvilket äfven torde göra anspråk på andel i densammea.n Preussarne yttra öfver hufvud detsamma som de öfriga tyskarne. Frågar man dem derjemte hvad de säga om de sräde!ser. hvarmed fransmännen och särdeles engelsmännen öfverhölja dem och deras regering, så svara de ungeför så som Upsalaboerna då de för några år sedan tadlades för sina spärrningsanstalter mot koleran. De sade nemligen: bVi taga heldre ovett än sjukdomen., Prsussarne säga nu: Vi taga heldre ovett än vi föra krig, och vi hålla vår konung räkning derför, att ban ej låtit sig tubbas eller retas äl att betaga oss neutralitetens stora fördear.p De mindre tyska folken äro, likasom storrmakternas undersåter, öfver hufvud ense med sina regenter om neutralitetens riktighet, och någon söndring emellan dem i detta hinseende finnes icke, utom i vestmakternas tidningar samt i sådana blad hvilka, okunniga 0 verkliga förhållandet, godtroget efrersäga dem. Men i Tyskland finnes en väsentlig anledning till missnöje med regenterna. Hon härleder sig från 1848 års hvälfningar, då demokraterna fordrade mera än vederborde samt regenterna lofvade mera än skäligt var, och det de fördenskull icke kunnat hålla. De hafva alltså egenmäktigt upphäft de författningar som uppror och Hotelser aftvingat dem, samt i stället gifvit andra s. k. oktrojerade konstitutioner, i hvilka jemnvigten mellan regering och folk samt inom det sednare mellan rike och fattige är bättre iakttagen. Missnöje deröfver råder egentligen bland den stora hopen och demokraterna. De förmögnare och upplystare klasserna äro deremot glada att hafva något så när undkommit faran för arbetareväldet i städerna och bondeväldet på landet. Det sednare hade flerestädes i Tyskland tagit öfverhand, sedan bönderna der fått, likasom i Danmark, med statens hjelp och egarnes förlust till sig lösa den jord de förre tillförene brukade. Sådan var t. ex. bändelsen i Hannover, hvarest bönderna, genom den s. k. aflösen, blefvo de största jordegarne och med detsamma de flesta valrösternas innehafvare. Det var fruktan för ett häraf följande bonderegemente inom representationen, som föranledde förbundsdagen i Frankfurt att understödja, och kocvungen i tannover att der vidtaga den ändring i statsförfattningen, hvilken nyligen timat. Men dylika åtgärder, om de än af mången crkännas för behöfliga och nyttiga, upphöra dock icke att vara egenmäktiga, samt injaga derföre fruktan hos alla, att ingen lag är säker mot regeringens ingrepp och ingen medborgare följaktligen betryggad mot godtycke af maktens innehafvare. Det finnes äfven ett annat skäl till tyskarnes missnöje med deras regenter, hvilket ej bör förtigas, ehuru det rörer aflägsnare föremål och ej regenternas. personer, utan deras illvaro, Tyskarne harmas deröfver att de, astän utgörande öfver 30,000,000.menniskor, ikväl äro, gerom sin splittring mellan många små stater, vanmäktiga att deltaga i verldens stora händelser, vare sig såsom samhällen eler personer. Om, säga de, någon af oss är ika god statsman som hr Guizot eller sir Rob. Peel, men medborgare i Nassau eller Jldenburg, så kan han ingenting uträtta, emelan det samhälle han tillhörer är alltför litet ör att i den europeiska vågskålen något beyda. Redan äro vi ett folk i hänseende till rår själsodling. Språk och litteratur äro genensamma, och professorerna vid det ena amhällets universitet förflyttas utan hinder ill det andras. Nära nog är det så med de ivila embetsmännen, hvilka hafva sysslor än Preussen, än i Hessen os s. v. Vårtnäringsäsen är, med få undantag, gemensamt geom tullföreningen. Vårt krigsväsen kunde tan svårighet sammansmälta till ett. Hvarör kunde vi ej, jemväl i öfriga hänseenden, örenas till ett samhälle, när vi uti sjelfva runderna för ett folks tillvaro dock äro ett? Jet äro våra många regenthus som hindra oss (t sammansmälta. Derför böra de förmås tt i godo afgå. Vi vilja ej göra dem något adt, utan gifva dem så stora gods, att de ch deras efterkommande för all tid kunna JT ar UP I ht I SS JAG PE 5 SPRIRA I SE DÅ len Len Jag RA EE NN to HH mm —mH GÖ få FM vs