rm Re so rr RR NR RR
Jatt bon betydligt minskat krigshären. Huru
väsentlig verkan deraf är på vårt penninge-
väsen visar sig derigenom, att det bättrat sig
i samma mån som hären minskats, oaktadt
vi hålla en så betydlig makt på benen, som
armåerna i Gallizien och Donaufurstendömena
utgöra. Vi äro följaktligen fredligt sinnade
och vilja ej skrida läagre än till den beväp-
nade neutralitet, hvilken vår kejsare redan i
verket satt. Med honom äro vi följsktligen
slldeles ense.s
,Vi bafva dessutoro,, säga österrizerne, on
särskild orssk att bibehålla en afvaktande
ställning och spara våra krafter till dess de
ö Den af kejsar Nikolaus 3. k.
sjuke mannen blifver ej frisk om ryssarne
upphöra och vestmakteraa börja att i stället
vara hans förmyndare. Om sult.nen än lof-
var att gifva sica kristne undersåter de fri-
och rättigheter sm både Ryssland och vast-
I askterna för dem äskst, så kan hin icke
hålla det, utan sitt rikes undergång. Så snar!
hans kristna underaåter, som i Europs äro
mycket talrikare än de öfriga, få lika fri- och
rättigheter med dem, så taga de förre öfver-
hand på se seduare, så väl i jordens besitt-
ning och allmänt välstånd, som de rsdan äro
öfverlägsna i själsod!isg och antal. Det blir
följaktligen nödigt att de kristna staterna hålla
krigsmakt qvsr i Turkiet, för att, efter kri-
gets slut, vaka öfver vilkor:s verkställighet
och hindra det murkna riket ait falla sö: der
isnan man kommit öfverens om hvem dess
länder skola tillhöra. Österrike kan icke med
likgiltigbet se att engelsmännen måhända in-
taga ön Kandia och någon hamn vid Svarta
hsfset, samt att fransmännen kanske bibe-
hålia sitt läger vid Konstantinopel och besätta
Jerusalem. Österrike skall då vilja deltaga i
ockupationen och blifva medlare mellan vest
makterna och Ryssla d, hvilket äfven torde
göra anspråk på andel i densammea.n
Preussarne yttra öfver hufvud detsamma
som de öfriga tyskarne. Frågar man dem
derjemte hvad de säga om de sräde!ser.
hvarmed fransmännen och särdeles engels-
männen öfverhölja dem och deras regering,
så svara de ungeför så som Upsalaboerna då
de för några år sedan tadlades för sina spärr-
ningsanstalter mot koleran. De sade nemli-
gen: bVi taga heldre ovett än sjukdomen.,
Prsussarne säga nu: Vi taga heldre ovett än
vi föra krig, och vi hålla vår konung räkning
derför, att ban ej låtit sig tubbas eller retas
äl att betaga oss neutralitetens stora förde-
ar.p
De mindre tyska folken äro, likasom stor-
rmakternas undersåter, öfver hufvud ense med
sina regenter om neutralitetens riktighet, och
någon söndring emellan dem i detta hinse-
ende finnes icke, utom i vestmakternas tid-
ningar samt i sådana blad hvilka, okunniga
0 verkliga förhållandet, godtroget efrersäga
dem.
Men i Tyskland finnes en väsentlig anled-
ning till missnöje med regenterna. Hon här-
leder sig från 1848 års hvälfningar, då demo-
kraterna fordrade mera än vederborde samt
regenterna lofvade mera än skäligt var, och
det de fördenskull icke kunnat hålla. De
hafva alltså egenmäktigt upphäft de författ-
ningar som uppror och Hotelser aftvingat dem,
samt i stället gifvit andra s. k. oktrojerade
konstitutioner, i hvilka jemnvigten mellan re-
gering och folk samt inom det sednare mel-
lan rike och fattige är bättre iakttagen. Miss-
nöje deröfver råder egentligen bland den stora
hopen och demokraterna. De förmögnare och
upplystare klasserna äro deremot glada att
hafva något så när undkommit faran för ar-
betareväldet i städerna och bondeväldet på
landet. Det sednare hade flerestädes i Tysk-
land tagit öfverhand, sedan bönderna der fått,
likasom i Danmark, med statens hjelp och
egarnes förlust till sig lösa den jord de
förre tillförene brukade. Sådan var t. ex.
bändelsen i Hannover, hvarest bönderna, ge-
nom den s. k. aflösen, blefvo de största jord-
egarne och med detsamma de flesta valrö-
sternas innehafvare. Det var fruktan för ett
häraf följande bonderegemente inom repre-
sentationen, som föranledde förbundsdagen i
Frankfurt att understödja, och kocvungen i
tannover att der vidtaga den ändring i stats-
författningen, hvilken nyligen timat. Men
dylika åtgärder, om de än af mången crkän-
nas för behöfliga och nyttiga, upphöra dock
icke att vara egenmäktiga, samt injaga der-
före fruktan hos alla, att ingen lag är säker
mot regeringens ingrepp och ingen medbor-
gare följaktligen betryggad mot godtycke af
maktens innehafvare.
Det finnes äfven ett annat skäl till tyskar-
nes missnöje med deras regenter, hvilket ej
bör förtigas, ehuru det rörer aflägsnare före-
mål och ej regenternas. personer, utan deras
illvaro, Tyskarne harmas deröfver att de,
astän utgörande öfver 30,000,000.menniskor,
ikväl äro, gerom sin splittring mellan många
små stater, vanmäktiga att deltaga i verldens
stora händelser, vare sig såsom samhällen el-
er personer. Om, säga de, någon af oss är
ika god statsman som hr Guizot eller sir
Rob. Peel, men medborgare i Nassau eller
Jldenburg, så kan han ingenting uträtta, eme-
lan det samhälle han tillhörer är alltför litet
ör att i den europeiska vågskålen något be-
yda. Redan äro vi ett folk i hänseende till
rår själsodling. Språk och litteratur äro ge-
nensamma, och professorerna vid det ena
amhällets universitet förflyttas utan hinder
ill det andras. Nära nog är det så med de
ivila embetsmännen, hvilka hafva sysslor än
Preussen, än i Hessen os s. v. Vårtnärings-
äsen är, med få undantag, gemensamt ge-
om tullföreningen. Vårt krigsväsen kunde
tan svårighet sammansmälta till ett. Hvar-
ör kunde vi ej, jemväl i öfriga hänseenden,
örenas till ett samhälle, när vi uti sjelfva
runderna för ett folks tillvaro dock äro ett?
Jet äro våra många regenthus som hindra oss
(t sammansmälta. Derför böra de förmås
tt i godo afgå. Vi vilja ej göra dem något
adt, utan gifva dem så stora gods, att de
ch deras efterkommande för all tid kunna
JT ar UP I ht I SS JAG PE 5 SPRIRA I SE
DÅ len Len Jag RA EE
NN to
HH mm —mH GÖ få FM vs