tikeln till en del hafva sitt hufvudsakliga in-
tresse just såsom upplysande om det språk,
som förmodligen föres uti deras kretsar.
Men ju mera rittroger den sida är, hvar-
ifrån dessa känsloyttringar härflyta, desto dyr-
barare äro de erkännanden, som förekomma
i artikelns slut och hvilka äfven i hufvudsa-
ken öfverensstämma med de underrättelser vi
erhållit om sinnesstämningen i Tyskland.
EDet ena är det märkliga erkännandet: att
de tyska regeringarnes egenmäktiga oktroje-
riogar af statsförfattningar injaga en fruktan
hos alla, att ingen lag är säker mot regeringar-
nes ingrepp, och ingen medborgare följaktligen
betryggad mot godtycke af maktens innehafvare.
Det andra är det erkännandet: att känslan
af olägenheterna för Tyskland af den nuva-
rande splittringen i så många stater under så
många olika regenthus verkligen trängt så djupt,
att sjelfva insändaren är öfvertygad, att sam-
ma tanke dyker upp igen, så snart någon större
folkrörelse Tyskland inträffar, att Tysklands
enhet förr eller senare går i fullbordan, ock att
blott gynnande omständigheter och skickliga per-
soner erfordras för verkställigheten.
jäDessa medgifvanden synas oss i sjelfva
verket innebära ingenting mindre än ett indi-
rekt stöd för sjelfva grundtanken uti den ar
tikel ur Times, emot hvilken insändaren el-
jest uti det föregående af sin artikel låter ty-
skarne polemisera. Eller huruärdet väl tänkbart,
att tyskarne skulle vara belåtna med regen-
ter, hvilkas handlingssätt injagar fruktan hos
alla, att ingen lag är säker mot regeringar-
nes ingrepp, och ingen medborgare betryggad
mot godtycke af maktens innehafvarc? Och
hura skall väl Tysklands enhet vid gyn-
nande omständigheter kunna gå i fullbordan
annorlunda än derigenom att de många re-
genterna nedstiga från sina troner? Och är
det väl sannolikt, att de komma att göra
detta godvilligt, för att sedan i allsköns ro
sätta sig i lugn såsom possessionater på de
stora gods, som de beskedliga tyskarne för-
menas vilja gifva dem till prebenden? —
Den insända artikeln följer:
E Aftonbladet har i 4 241 för den 15 den:
nes, under rubriken England, infört en arti
kel, som uppgifves vara hemtad ur engelska
tidningen sthe Times, och hvilken, med af-
seende på Tysklands förhållande till Ryss-
land och vestmakterna, är affattad i en myc-
ket bitter, för att icke säga oförsynt ton mot
framme och deras furstar i allmänhet, samt
sen och dess konung isynnerhet. På det
att svenska allmänheten icke måtte af denna
och andra dylika partiska utgjutelser missle-
das, tror insändaren, som nyligen varit i åt-
skilliga delar af Tyskland, sig böra upplysa
hvad han tror vara rätta förhållandet.
Det finnes i Tyskland, likasom annorstä-
des, både ryssvänner och rysshatare, ej min-
dre än sådana som ensidigt äro vänligt eller
vrångt sinnade mot vestmakterna. Men det
är icke om dylika personer, utan om oväldigt
och sansadt folk i allmänhet som insändaren
vill tala. När han opåkalladt fått höra deras
tänkesätt, eller frågat dem derom, så hafva
de hufvudsakligen och samstämmigt yttrat:
Hvem var det som; under Napoleons välde,
förtryckte och utplundrade 033, som hämma-
de vår handel, som dref våra söner att om-
komma i anti-nationella krig samt dertill hå-
nade oss? Fransmännen. — Hvem var det
som förnämligast befriade oss från dem?
Rysslands vinter, dess kejsares ihärdighet och
hans krigshärar. — Hvem var det som 1848
föranledde den allmänna omstörtringen och
laglösheten i Tyskland, samt genom sina
hemliga förbindelser underhöll oroligheterna
äfven 1849? Fransmännen, förmedelst deras
statshvälfning och demokratiska bearbetningar.
— Hvem räddade oss derifrån? Ryssarne,
genom deras mellankomst i Ungern och de-
ras politiska inflytande vid hofven. — Hvem
var det som under denna tid, genom sina
hemliga utliggare, ytterligare underblåste sön-
dringen och oroligheterna ibland oss, uppro-
ren i Ungern och Italien? Vi hafva all an-
ledning tro, att det var engel männen under
samme lord Palmerston som äfven nu står i
spetsen för Englands styrelse. — Hvem ärl;
våra fabrikers fortfarande medtäflare och med
detsamma vår naturlige vedersakare? Engels-
männen. Om en lönmördare dödar Napoleon
I, eller något gatu-upplopp i det ostadiga
Frankrikes hufvudstad störtar honom, så in-
träffar der förmodligen en ny statshvälfning
och vi få nya oroligheter i Tyskland, äfven
om de icke af fransk härsmakt understödjas.
Huru går det då med oss, om vi gjort rys-
arne till våra ovänner eller rent af till fien-
ler; ty England kan icke hjelpa oss, om det
n ville, och vår förmåga att hjelpa oss sjelf-
a är ej tillförlitlig. Vi älska ryssarne för
pgen del och vilja lika litet förskaffa dem,
om någon annan, ett vådligt öfvervälde,
vilket ofelbart skulle drabba oss, som ligga
jertat af Europa. Men de hafva icke gjort
ss något ondt; utan vi äro dem tvärtom tack
kyldige, och måste anse det farligt för oss,
å Er ger som vi äro, om deras motvigt
kulle saknas mot fransmännen, hvilka hafva
od lust att åter blifva våra beherrskare. Döm
u sjelf, om vi ej bafva alla skäl att hålla
ss vid den neutralitet som våra regenter lyck-
igtvis förskaffat oss. Att erhålla farten på
Jonau fri och obehindrad, det: är vårt
atresse i detta krig. Derföre sörjer Öster-
ike så Ocgennyttigt att det, oaktadt gin
enningenöd, icke ens af oss begär några bi-
rag till de härar som det underhåller i Do-
aufurstendömena och Gallizien. Vi hafva
åredes dubbla skäl att vara det tacksamma
ch att följa dess fana, Det skall ock, så-
om den naturlige medlaren mellan de krig-
örande makterna, tillse att ingendera förnär-
ar Turkiet. Att ingen af. de förra kan, så
inge Österrike och Preussen förblifva neu-
ala, göra den andra någon betydlig skads,
t säkert. Derföre tröttna de väl omsider vid
en fruktlösa kampen. Med Turkiets kristna
ndersåter bar det ingen fara, ty både Ryss-
nd och vestmakterna ha förklarat sig til
eras fördel, och Österrike kan icke annat
a önska deras befrielse från det mahome-
Ja fen ek dn Indr bek RN KR
--: po -
Rn mr nm
— f—
Ph OLA Bret
-
ma Need mm gä ee mm nm ae
fö