tikeln till en del hafva sitt hufvudsakliga intresse just såsom upplysande om det språk, som förmodligen föres uti deras kretsar. Men ju mera rittroger den sida är, hvarifrån dessa känsloyttringar härflyta, desto dyrbarare äro de erkännanden, som förekomma i artikelns slut och hvilka äfven i hufvudsaken öfverensstämma med de underrättelser vi erhållit om sinnesstämningen i Tyskland. EDet ena är det märkliga erkännandet: att de tyska regeringarnes egenmäktiga oktrojeriogar af statsförfattningar injaga en fruktan hos alla, att ingen lag är säker mot regeringarnes ingrepp, och ingen medborgare följaktligen betryggad mot godtycke af maktens innehafvare. Det andra är det erkännandet: att känslan af olägenheterna för Tyskland af den nuvarande splittringen i så många stater under så många olika regenthus verkligen trängt så djupt, att sjelfva insändaren är öfvertygad, att samma tanke dyker upp igen, så snart någon större folkrörelse Tyskland inträffar, att Tysklands enhet förr eller senare går i fullbordan, ock att blott gynnande omständigheter och skickliga personer erfordras för verkställigheten. jäDessa medgifvanden synas oss i sjelfva verket innebära ingenting mindre än ett indirekt stöd för sjelfva grundtanken uti den ar tikel ur Times, emot hvilken insändaren eljest uti det föregående af sin artikel låter tyskarne polemisera. Eller huruärdet väl tänkbart, att tyskarne skulle vara belåtna med regenter, hvilkas handlingssätt injagar fruktan hos alla, att ingen lag är säker mot regeringarnes ingrepp, och ingen medborgare betryggad mot godtycke af maktens innehafvarc? Och hura skall väl Tysklands enhet vid gynnande omständigheter kunna gå i fullbordan annorlunda än derigenom att de många regenterna nedstiga från sina troner? Och är det väl sannolikt, att de komma att göra detta godvilligt, för att sedan i allsköns ro sätta sig i lugn såsom possessionater på de stora gods, som de beskedliga tyskarne förmenas vilja gifva dem till prebenden? — Den insända artikeln följer: E Aftonbladet har i 4 241 för den 15 den: nes, under rubriken England, infört en arti kel, som uppgifves vara hemtad ur engelska tidningen sthe Times, och hvilken, med afseende på Tysklands förhållande till Ryssland och vestmakterna, är affattad i en mycket bitter, för att icke säga oförsynt ton mot framme och deras furstar i allmänhet, samt sen och dess konung isynnerhet. På det att svenska allmänheten icke måtte af denna och andra dylika partiska utgjutelser missledas, tror insändaren, som nyligen varit i åtskilliga delar af Tyskland, sig böra upplysa hvad han tror vara rätta förhållandet. Det finnes i Tyskland, likasom annorstädes, både ryssvänner och rysshatare, ej mindre än sådana som ensidigt äro vänligt eller vrångt sinnade mot vestmakterna. Men det är icke om dylika personer, utan om oväldigt och sansadt folk i allmänhet som insändaren vill tala. När han opåkalladt fått höra deras tänkesätt, eller frågat dem derom, så hafva de hufvudsakligen och samstämmigt yttrat: Hvem var det som; under Napoleons välde, förtryckte och utplundrade 033, som hämmade vår handel, som dref våra söner att omkomma i anti-nationella krig samt dertill hånade oss? Fransmännen. — Hvem var det som förnämligast befriade oss från dem? Rysslands vinter, dess kejsares ihärdighet och hans krigshärar. — Hvem var det som 1848 föranledde den allmänna omstörtringen och laglösheten i Tyskland, samt genom sina hemliga förbindelser underhöll oroligheterna äfven 1849? Fransmännen, förmedelst deras statshvälfning och demokratiska bearbetningar. — Hvem räddade oss derifrån? Ryssarne, genom deras mellankomst i Ungern och deras politiska inflytande vid hofven. — Hvem var det som under denna tid, genom sina hemliga utliggare, ytterligare underblåste söndringen och oroligheterna ibland oss, upproren i Ungern och Italien? Vi hafva all anledning tro, att det var engel männen under samme lord Palmerston som äfven nu står i spetsen för Englands styrelse. — Hvem ärl; våra fabrikers fortfarande medtäflare och med detsamma vår naturlige vedersakare? Engelsmännen. Om en lönmördare dödar Napoleon I, eller något gatu-upplopp i det ostadiga Frankrikes hufvudstad störtar honom, så inträffar der förmodligen en ny statshvälfning och vi få nya oroligheter i Tyskland, äfven om de icke af fransk härsmakt understödjas. Huru går det då med oss, om vi gjort rysarne till våra ovänner eller rent af till fienler; ty England kan icke hjelpa oss, om det n ville, och vår förmåga att hjelpa oss sjelfa är ej tillförlitlig. Vi älska ryssarne för pgen del och vilja lika litet förskaffa dem, om någon annan, ett vådligt öfvervälde, vilket ofelbart skulle drabba oss, som ligga jertat af Europa. Men de hafva icke gjort ss något ondt; utan vi äro dem tvärtom tack kyldige, och måste anse det farligt för oss, å Er ger som vi äro, om deras motvigt kulle saknas mot fransmännen, hvilka hafva od lust att åter blifva våra beherrskare. Döm u sjelf, om vi ej bafva alla skäl att hålla ss vid den neutralitet som våra regenter lyckigtvis förskaffat oss. Att erhålla farten på Jonau fri och obehindrad, det: är vårt atresse i detta krig. Derföre sörjer Österike så Ocgennyttigt att det, oaktadt gin enningenöd, icke ens af oss begär några birag till de härar som det underhåller i Doaufurstendömena och Gallizien. Vi hafva åredes dubbla skäl att vara det tacksamma ch att följa dess fana, Det skall ock, såom den naturlige medlaren mellan de krigörande makterna, tillse att ingendera förnärar Turkiet. Att ingen af. de förra kan, så inge Österrike och Preussen förblifva neuala, göra den andra någon betydlig skads, t säkert. Derföre tröttna de väl omsider vid en fruktlösa kampen. Med Turkiets kristna ndersåter bar det ingen fara, ty både Ryssnd och vestmakterna ha förklarat sig til eras fördel, och Österrike kan icke annat a önska deras befrielse från det mahomeJa fen ek dn Indr bek RN KR --: po Rn mr nm — f— Ph OLA Bret ma Need mm gä ee mm nm ae fö