Sverges yngsta historiska minnen.
(Minnen ur Sverges nyare historia, samlade at B. v.
Schinkel, öfverste, f. d. adjutant hos konung Carl
XIV Johan, författade och utgifne af C. W. Berg-
man. Sjettle delen. Carl Johan och hans tid
(1810—1812.)
(Slut. från N:o 245.)
Med ett så häftigt temperament som Carl
Johans och så ringa förmåga att styra det,
hvilken i ej mindre mån utgjorde hos honom
en egenhet, var det naturligt att regerings-
åtgärderna blott alltför ofta skulle bära pre-
geln af förhastande och hänförelse. Deremot
under vanliga förhållanden, när något lifligare
intryck ej upprört bans lynne, och likaså då
detta väl varit fallet men häftigheten stormat
ut, gjorde sig hans karakterssvaghet, hans
habituella misstänksamhet och oroliga farhå-
gor lika mycket gällande, och röjde sig då
uti obeslutsamhet och oförmåga att taga sitt
parti, till en grad som man knappt kan före-
ställa sig. Blott såsom psykologiskt feno-
men var det högst märkvärdigt att iakttaga
huru stor denna hans irresolution vid något
lugnare; sinnesförfattning kunde vara. Fran-
syska envoyån Alquier, som var Napoleons
sändebud här i slutet af 1810 och större de-
len af 1811, plägade karakterisera Carl Jo-
hans rädda obeslutsamhet med de orden:
xatt han ej skulle kunna marschera till Haga
autan att ge kontraorder till reträtt tio gånger
under vägen; — och ehuru mycken öfver-
drift det ligger i denna karakteristik, sanning
saknar den icke. Hvilken minnes ej från slu-
tet af hans regering hans beständiga refräng
i konseljen: ajournons, hvilken hade blif-
vit ett ordspråk, och den klagan som då
allmänneligen fördes öfver; bans olyckliga
Ko rr rr rn rr nr a ar ana rn rr ge