mot händerna och blott; betraktade; dem.
Tänkte jag på penningarne? Nej, jag tänkte på
min lilla hustru der hemma. Ännu ensörän-
lös natt kom; men en natt. med:vaknadröm-
mar, fulla af gyllene fantasier och herrliga
luftslott. Så snart dagen randades var jag
uppe, besteg den lånade hästen, på hvilken
jag gjort resan till tinget, och förde den an-
dra, jag emottagit som arfvode, bredvid. Hela
vägen föjdade jag mig med tanken på den
öfverraskning jag hade i beredskap för min
lilla hustru, ty vi hade båda väntat oss- att
jag skulle mödgas gifva ut alla de pengar jag
lånat och komm2 hem blött med skuld.
Vårt möte var fröjdefullt, som ni väl kan
föreställa er; men jag spelade rolen af en in-
dianjägare som, då han kommer hem från en
lycklig jagt, ej på länge talar om sin lycka.
Aon hade en liten tarfig måltid i beredskap
för mig, och medan hon ordnade bordet, satte
jag mig vid en liten gammalmodig Julpet i
ena hörnet af rummet och begynte räkna öf-
ver och lögga in raina penningar. Hon kom
bort till mig innan jag slutat och frågade
för hvems räkning jag uppburit så mycket
pengar.
För min egen naturligtvis, svarade jag
med låtsad köld; det-är hvad jag förtjent
vid tinget.
Hon såg mig för ett ögonblick misstrogeti
ansigtet. Jag försökte hålla god min och
spela indian, men det gick icke. Mina muskler
började rycka, och mina kääslor gåfvo på er
gång vika. Jag slöt henhe i mina armar, jag
skrattade, gret och darnsade med henne rusadt
omkring rummet, som om jag varit tokig.
Ifrån dehna stund brast oss aldrig penningar.
Jag hade ej länge öfvat en lycklig prak-
tik förr än jag en dag öfverraskades med ett
besök från skogstrakten af min garolse vän
och gynnare gubben Miller. Nyheten om
min framgång hade nått ända till honom bort
i vildmarken, och han hade vandrat hundra-
femtio mil till fots för att komma och helsa
på mig. Vid derna tid hade jag betydligen