en sådan utsträckning. Vi äro nemligen för
vissade, att det ohejdade lättsinne, hvarmec
dylika slags förbindelser utom äktenskape
knytas, ganska mycket befordras just i följ
af en lagstiftning som snart sagdt berättiga
både far och mor att förskjuta frukterna aj
dessa förbindelser och anse sig vara qvit
sina pligter mot det stackars barnet, endast
man löser in det på barnhuset eller för må-
gon ringa otillräcklig veckopenning sackorde-
rar in det hos något fattigt folk på landet
eller i staden, hvars menskliga känslor äro
de enda hindren att barnet icke reat af för-
gås af elände och vaszskötsel. Sådant kallar
man väl icke oszedligt eller okristligt eller
stridande mot det civiliserade samhäll id?
Eller tror man icke, att den inrotade före-
ställningen att oäkta barn hafva intet annat
samhällsband till sina föräldrar än att dessa
kunna genom lagen tvingas att, till dess bar-
nen hunnit en ålder af 15 år, gifva dem
så pass mycket understöd, att de icke svälta
ihjel, hos deras egna föräldrar grundlägger
likgiltighet, hårdhet, för att icke säga rentaf
hat emot dessa oskyldiga varelser? Sådant
ir väl både christligt och sedligt? Tror man
icke att dettz skulle blifva annorlunda om
föräldrarne inför lagen och opinionen nödga-
deg i åtminstone någon mån erkänna äfven de
oäkta barnen såsom sina, och om åt dessa sed-
nere i detta hänseende inrymdes vissa civila
rättigheter? Svaret på dessa frågor torde icke
blifva tvetydigt, och sjelfva saken, är verkli-
gen af den stora vigt, att den väl Skulle för-
tjena en mera omfattande undersökning än vi
kurna deråt egna, icke blott för de oäkta bar-
nens skull, utam lika mycket för sedlighetens
och för utredandet af det sannt kristliga be-
greppet om äktenskapet, hvilket långt ifrån är
det ensamt ecklesiastika, samt om föräldrars
pligter mot sina barn, äfven om dessa till-
kommit utan en förutgårgen presterlig väl-
signelse.
Men om det är orimligt att oäkta barn icke
skola få ärfvå sin moder, så sakwar det väl ännu
mer giltig rättsgrund att modren likafullt skall
ärfva barnet, eller att de modrens skyldemän,
som ej kunna af barnet ärfvas, skola hafva
rättighet att efter detsamma taga arf. Ingen-
ting tyckes väl i detta afseende vara mera
rättsenligt, än att åsminstone den kollaterals
arfsrätten här inträder mellan syskon, äfven
om dessa äro komna af oäkta säng, med ute-
slutande af modren och hennes slägtingar;
och om än icke den nuvarande lagens orda-
förstård skulle lämpa sig till densa tydning,
så lärer väl åtminstone en lagförämdring i så
dan. syftning icke: låta länge vänta på sig.