STOCEHOLM, den 18 Okt. I Nerikes Nya Allehanda förekom nyligen följande artikel, med öfverskrift: Hvem skall taga arfvet, hvilken vi ansett oss icke böra förbigå, i anseende till den vigtiga princip som deri vidröres. Uppsatsen lyder: För flera år sedan lefde i Ö—y församling en qvinna, som helt säkert i sin upgdom varit vacker och ej saknat tillbadjare. Hon halo två söner och en dotter. Dessa barns fader var obekant, och hen namnga? honom sldrig. Deremot uppfostrade hon dem på bästa sätt. Deras varma syskonkärlek kunde också jemföras med kärleken till modren, som de på allt sätt sökte gå tillhanda. Då de växt upp, så att modren i dem kunde anse sig hafva två drängar och en piga, motiog hen ett hemman till brukning. Omsider blef för några år sedan den raska modren död, och hennes tre bara gfvo sig i tjenst ät olika håll Bitter var skilsmessar. D3 bade haft en mor och visste väl att de vero syskon. Inga pennisgar fingo de ärfra; ty modren lemnade ingenting, ech om nå gon far hade da icke hört talas. En oskrymtad gudsfruktan var sålsdes bela deras arf. Systern lefde ogift, tjenade som piga och afled under förra året. Hon efterlemnade då en hopsparad förmögeashet af nägra kundra riksdaler. Na kommer den frögan: H7am har rätt till detta arf? Jor, svaras det väl, af ärföabalkens 3 kap. 3 4 synes, att bröderna ärfva sin systers. Så trodde de också. Emel lertid iafinzer sig en gammal gamma, som i flera år njutit fatiigunderstöd, med prestbevis, som intygar att hon är syster till den aflidnas moder, och gör anspråk på arfvet med stöd af ärfdabalkens 8 kap, 7 , sem siger, att oäkta barn må ej annat arf taga än efter egna barn och bröstarfvingar. 8 S dersammastädes säger likväl, ait om oäkta barn dör och lemnar ogendom, så sgånge thermed, som om annat arfo. Hvor skall nu hafva arfvet? Denna fråga och dessa lagram hafva föranledi flere resor för att af lagkunniga få upplysning, utan att med ovisshet om utgången behöfva draga saken inför domstol. Härvid hafva de mesi elika svar blifvit lemnade. Den ene säger: bröderna ärfva; den andre: de kunna intet få, då de äro oäkta; det är visst hårdt, men man miste dömma efter lagens bokstaf, och den dödas moster tar alltsammans. Ja, nog är det härdt, att de, som: legat under samma moders bröst, ej äro hvarandras lagliga arfviogar. Kanske kommer till stat fattigvärdsstyralsen i den församling, de? mostera njutit och njuier fattigundersiöd, och gör anspråk på alltse nans. Ått alla förändriogar i lagen åsyfta i :bältring, derom bör man vara säker; meon det vore obilligt begärdt, att fallkomlighet kan åstadkommas med ens eller vtväfållan, som man säger. Trädet faller ej i första hugg; men nog tyckes det, att vid det tillfälle då konung och ständer så betydligt förändrade lagens stadgande i 53 kap. missgerningsbalken, det äfven varit skäl att tilldela de oskyldiga barnen barnarät:. Na ser man dereamot, hura barnen blifva straffade för föräldrarnes missgerningar. Vi lemna här oafgjordt huru den juridiska frågan in casu bör bedömmas; beklagligen mäste vi frukta att sådant icke kommer att blifva till förmån för syskonen, enär deras arfsrätt skulle hirledas ifrån modren, efter hvilken de icke, ealigt vår lag, hafva rätt till arf. Men det är denna lag, som synes oss vara både orättvis och barbarisk, ty om än må medgifvas att oäkta barns arfsrätt efter fader, der barnet ej är af fadrem lagligen erkändt, skulle kunna föranleda till en mängd tvister om faderskapst och allmänna grunden för bevisningen i dylika mål, der någon gällande presumtioa ioke eger rum, svårligen kunna uppgifvas, så synes det dock vars rent af onaturligt, att de oskyldiga barnen, hvilkas moder erkänner dem — och hvarom i öfrigt laglig bevisning är särdeles lätt att åstadkomma — skola vara utestängda från att ärfva den, genom hvilken de kommit till verlden. Också finzer man icke denna grymma grundsats antagen hvarken i romerska lagen eller i de äldre germaniska lagarne; och äfven i nyare lagstiftningar, t. ex. i dex franska, medgifver lagen dessa barn en viss rätt i. deras aflidne föräldrars egendom, så vida de icke äro födda i äktenskapsbrott eller förbudna leder. Vid många af våra riksdagar, och äfven vid dem sednast förflutna, hafva förslag blifvit väckta om förändring af den nuvarande omenskliga lagen, och vid sednaste riksdag lyckades man verkligen att från både lagutskottet och preste-, borgaresamt bondestånden erhålla bifall till ett lagförslag, hvarigenom oäkta barn tillerkändes rätt till arf efter moder af all den qvarlåtenskap hon vore berättigad att genom testamente bortgifva, så vida hon icke eftierlemnade barn af äkta säng, hvilka då ekulle hafva företräde. Men å detta så mycket modifierade, jemvälafhögsta domstolen tillstyrkta förslag, hvilket ändå åt den; s. k, äkta slägten bibehöll all ärfd fast egendora på landet, och i stad äfven em del af den förvärfda, vägrade likväl Kongl. Maj:t sin nådiga sanktion, i följd bvaraf det för den gången kom att förfalla. Vi hafva redan i anledning af detta konungens beslut och de derför anförda motiver yttrat våra tänkesätt i Aftonbladet n:o 270 för-sistl: år; ot Yirhatva der, som vi hoppas, Fallständigt vederlagt de för afslaget fö gta svepskäl. Vi förmoda adek att förslaget korargar att förnyas vid mästa riksdag, och att regeringen då kommer till en bättre Insigt. Det föregifna motivet till oäkta barns uteslutande från arfsrätt klingar särdeles vackert. Det skall nemligen vara ett kraf af okristendomen, demsedliga principen, och familjens helgd. För vår del skulle vi likväll högligen betvifla att kristendomen, rätt förstådd, kan hylla en onaturlig grundsats, som i straffar barnet för en handling, hvartill detl är alldeles oskyldigt, eller helt och hålletj löser bandet mellan barn och föräldrar derföre att föräldrarne underlåtit att betegla sin förbindelse genom en kyrklig ceremoni. Ej heller tro vi att den sedliga principen skulle någonting förlora på utsträckningen af oäkta barns civila rättigheter; tvärtom skulle vi våga, påstå, att sedligheten just skulle vinna genom