STOCEHOLM, den 18 Okt.
I Nerikes Nya Allehanda förekom nyli-
gen följande artikel, med öfverskrift: Hvem
skall taga arfvet, hvilken vi ansett oss icke
böra förbigå, i anseende till den vigtiga prin-
cip som deri vidröres. Uppsatsen lyder:
För flera år sedan lefde i Ö—y församling en
qvinna, som helt säkert i sin upgdom varit vacker
och ej saknat tillbadjare. Hon halo två söner och
en dotter. Dessa barns fader var obekant, och hen
namnga? honom sldrig. Deremot uppfostrade hon dem
på bästa sätt. Deras varma syskonkärlek kunde också
jemföras med kärleken till modren, som de på allt
sätt sökte gå tillhanda. Då de växt upp, så att mo-
dren i dem kunde anse sig hafva två drängar och en
piga, motiog hen ett hemman till brukning. Omsi-
der blef för några år sedan den raska modren död,
och hennes tre bara gfvo sig i tjenst ät olika håll
Bitter var skilsmessar. D3 bade haft en mor och
visste väl att de vero syskon. Inga pennisgar fingo
de ärfra; ty modren lemnade ingenting, ech om nå
gon far hade da icke hört talas. En oskrymtad
gudsfruktan var sålsdes bela deras arf.
Systern lefde ogift, tjenade som piga och afled un-
der förra året. Hon efterlemnade då en hopsparad
förmögeashet af nägra kundra riksdaler. Na kommer
den frögan: H7am har rätt till detta arf? Jor, sva-
ras det väl, af ärföabalkens 3 kap. 3 4 synes, att
bröderna ärfva sin systers. Så trodde de också. Emel
lertid iafinzer sig en gammal gamma, som i flera år
njutit fatiigunderstöd, med prestbevis, som intygar att
hon är syster till den aflidnas moder, och gör anspråk
på arfvet med stöd af ärfdabalkens 8 kap, 7 , sem
siger, att oäkta barn må ej annat arf taga än efter
egna barn och bröstarfvingar. 8 S dersammastädes
säger likväl, ait om oäkta barn dör och lemnar ogen-
dom, så sgånge thermed, som om annat arfo. Hvor
skall nu hafva arfvet? Denna fråga och dessa lag-
ram hafva föranledi flere resor för att af lagkunniga
få upplysning, utan att med ovisshet om utgången be-
höfva draga saken inför domstol. Härvid hafva de mesi
elika svar blifvit lemnade. Den ene säger: bröderna
ärfva; den andre: de kunna intet få, då de äro
oäkta; det är visst hårdt, men man miste dömma
efter lagens bokstaf, och den dödas moster tar allt-
sammans. Ja, nog är det härdt, att de, som: legat
under samma moders bröst, ej äro hvarandras lagliga
arfviogar. Kanske kommer till stat fattigvärdsstyral-
sen i den församling, de? mostera njutit och njuier
fattigundersiöd, och gör anspråk på alltse nans.
Ått alla förändriogar i lagen åsyfta i :bältring,
derom bör man vara säker; meon det vore obilligt
begärdt, att fallkomlighet kan åstadkommas med ens
eller vtväfållan, som man säger. Trädet faller ej i
första hugg; men nog tyckes det, att vid det tillfälle
då konung och ständer så betydligt förändrade lagens
stadgande i 53 kap. missgerningsbalken, det äfven
varit skäl att tilldela de oskyldiga barnen barnarät:.
Na ser man dereamot, hura barnen blifva straffade
för föräldrarnes missgerningar.
Vi lemna här oafgjordt huru den juridiska
frågan in casu bör bedömmas; beklagligen
mäste vi frukta att sådant icke kommer att
blifva till förmån för syskonen, enär deras
arfsrätt skulle hirledas ifrån modren, efter
hvilken de icke, ealigt vår lag, hafva rätt till
arf. Men det är denna lag, som synes oss
vara både orättvis och barbarisk, ty om än
må medgifvas att oäkta barns arfsrätt efter
fader, der barnet ej är af fadrem lagli-
gen erkändt, skulle kunna föranleda till
en mängd tvister om faderskapst och all-
männa grunden för bevisningen i dylika mål,
der någon gällande presumtioa ioke eger rum,
svårligen kunna uppgifvas, så synes det dock
vars rent af onaturligt, att de oskyldiga
barnen, hvilkas moder erkänner dem — och
hvarom i öfrigt laglig bevisning är särdeles
lätt att åstadkomma — skola vara utestängda
från att ärfva den, genom hvilken de kom-
mit till verlden. Också finzer man icke denna
grymma grundsats antagen hvarken i romer-
ska lagen eller i de äldre germaniska lagarne;
och äfven i nyare lagstiftningar, t. ex. i dex
franska, medgifver lagen dessa barn en viss
rätt i. deras aflidne föräldrars egendom, så
vida de icke äro födda i äktenskapsbrott eller
förbudna leder. Vid många af våra riksdagar,
och äfven vid dem sednast förflutna, hafva
förslag blifvit väckta om förändring af den
nuvarande omenskliga lagen, och vid sednaste
riksdag lyckades man verkligen att från både
lagutskottet och preste-, borgare- samt bonde-
stånden erhålla bifall till ett lagförslag, hvar-
igenom oäkta barn tillerkändes rätt till arf efter
moder af all den qvarlåtenskap hon vore be-
rättigad att genom testamente bortgifva, så
vida hon icke eftierlemnade barn af äkta säng,
hvilka då ekulle hafva företräde. Men å detta
så mycket modifierade, jemvälafhögsta dom-
stolen tillstyrkta förslag, hvilket ändå åt den;
s. k, äkta slägten bibehöll all ärfd fast egen-
dora på landet, och i stad äfven em del af den
förvärfda, vägrade likväl Kongl. Maj:t sin
nådiga sanktion, i följd bvaraf det för den
gången kom att förfalla. Vi hafva redan i
anledning af detta konungens beslut och de
derför anförda motiver yttrat våra tänkesätt i
Aftonbladet n:o 270 för-sistl: år; ot Yirhatva
der, som vi hoppas, Fallständigt vederlagt de
för afslaget fö gta svepskäl. Vi förmoda
adek att förslaget korargar att förnyas vid mästa
riksdag, och att regeringen då kommer till en
bättre Insigt. Det föregifna motivet till oäkta
barns uteslutande från arfsrätt klingar särde-
les vackert. Det skall nemligen vara ett kraf
af okristendomen, demsedliga principen, och
familjens helgd. För vår del skulle vi likväll
högligen betvifla att kristendomen, rätt för-
stådd, kan hylla en onaturlig grundsats, som i
straffar barnet för en handling, hvartill detl
är alldeles oskyldigt, eller helt och hålletj
löser bandet mellan barn och föräldrar der-
före att föräldrarne underlåtit att betegla sin
förbindelse genom en kyrklig ceremoni. Ej
heller tro vi att den sedliga principen skulle
någonting förlora på utsträckningen af oäkta
barns civila rättigheter; tvärtom skulle vi våga,
påstå, att sedligheten just skulle vinna genom