digt af vår regering er indes såsom det den
för sig uppställt då den inlät sig i striden,
och med hvars storhet och herrskande vigt
den rättfärdigade sitt beslut att taga sin till-
flykt till en så allvarsam och betänklig åt-
gärd? Vi säga icke hvad vilkoren voro som
våra statsmän talade om att uppställa, utan
om ändarsålet som de talade om att vinna.
Var det ej att rädda Turkiet ur det läge hvari
denna makt då befann sig, nemligen af be-
ständig hotelse från Rysslands ärelystnad,
beständiga skrämskott af rysk öfverlägsenhet,
beständiga störelser genom ryska intriger.
liggande så att säga hvarje dag under Sebasto-
pols kanoner? Sade ej lord John Russell ai!
Sebastopol i czarernas hand var en stående
hotelse mot Turkiet? Och helsade ej hela lan-
det dessa ord såsom den första klart och tyd-
ligt uttalade mening, som frälst oss ifrån der
diplomatiska ordkonstens vanmäktiga inne-
hållstomhet? Hvad var det som vi officiel
anförde såsom afsigten och rättfärdigandet för
vårt steg? Var det ej att trygga osmaniske
rikets oberoende och integritet? Och hvem
känner icke att Krims beszitining gifver Ryss-
land öfverväldet på Svarta Hafvet, och att
Rysslands öfvervälde på Svarta Hafvet är oför-
enligt med Turkiets oberoende och integri-
tetv, — gör det förra till en hazard och den
sednare till en illusion, — sätter Ryssland i
tillfälle att efter sitt behag undergräfva den
ena och när det finner lägligt angripa den an-
dra? Och vidare: var det ej vår mening och
vår önskan, en afsigt som tidigt uttrycktes —
som påtvangs oss genom den ryska kolossens
ohöljda och nästan öppet erkända, så oaflåt-
ligt och ihärdigt fullföljda eröfringspolitik —
att sätta en gräns för denna utvidgnings- och
eröfringspolitik, som gjorde Ryssland till en
fasa och en pest för Europa, — att binda
dess händer och begränsa dess framtid? Och
drömde vi verkligen om att vi skulle kunna
göra detta endast genom att förstöra des:
skepp, rasera dess befästningar, uppbränna
dess militärförråder, — lemnande det fuli fri-
het att nybygga de första, återställa de andrs
och förnya de tredje, allt i en större skala
och en präktigare stil? Var det ej Rysslands
anfallspolitik som dref oss i kriget? Var de:
ej dess inkräktningsbegär som vi hade för af-
sigt att qväsa? Var det ej dess anfallsmak:
som vi föresatt oss att minska? Och var ej
besittningen af Sebastopol och Krim det för-
nämsta verktyget, det mäktigaste anfallsvap-
net i Rysslands händer? Det behöfde denna
halfö med dess ypperliga hamn för intet au-
nat ändamål, värderade den för ingen annan
förtjenst. Ryssland behöfver den ej för sitt
försvar, då ingen enda makt skulle drömma
om att anfalla dess Svartahafsbesittningar an-
norledes än tvungen att göra det såsom en
utöfning af vedergällningsrätten. Det är der-
före att Sebastopol är en sådan kritisk och
kommenderande position, emedan det är på
en gång angreppeis symbol och häfstång, eme-
dan det är en stående hotelse mot Turkiet
och en stående kungörelse för Asien af mo-
skovitisk öfvermakt; det är derföre som Ryss-
land hänger så passioneradt fast vid Sebasto-
pol, — och det är just för alla dessa orsaker
fom Sebastopol aldrig får återgifvas åt Ryss-
and. :
Nej; uppfyll åt oss de ändamål för hvilka
kriget blef förklaradt — gif oss utsigt på en
fred som icke inom sina vilkor innesluter
frön och föranledningar till ett framtida, säkert
och ej aflägset krig; — och vi skola omfatta
den så ifrigt som någon i verlden, lika ifrigt
gom hr Bright, långt mera uppriktigt än de
som hviska före Press. Gif oss Donausegel-
fartens frihet väl tryggad; gif oss Donavfur-
gtendömenas befrielse från den lika fruktans-
värda förbannelsen af rysk som af österrikisk
ockupation, och upprättelsen af en anständig
och pålitlig regering i dessa länder; gif oc
Turkiet verkligen frälsadt, ej för ett ögon-
olick tills vidare förskonadt från dess sjelf-
nsatte varfvinges, grepp om dess strupe; gif
oss Kaukasus och Rysslands södra gräns; gif
oss slutligen något tillförlitligt bevis på att
Ryssland öfvergifvit sitt traditionella system
af utvidgning, som icke längre kan få ega
rum, eller att det är urståndsatt att fullfölja
det; gif oss, med ett ord, någon verklig un-
derpant, någon anständig utsigt för, att vi
ej skola blifva kastade i ett nytt krig vid
första tillfälle som är lägligt för vår fiende
och olägligt för oss sjelfva, och ingen skulle
vara mera angelägen än vi sjelfva att se freds-
oreliminärerna undertecknade ännu i denna
lag. De som skulle låta sig tillfredsställas
ned någonting mindre än detta, eller med en-
last ett ömkligt sken af detta. måste vi anse
intingen för män som ej vilja se verkligheten
ansigtet, eller för barn, som äro dåraktiga
og för att stanna midt i en plågsam opera-
ion, hvilken de dock veta måste fulibordas
morgon. Dem som tillstyrka oss att i et
ransinnigt segrare-ädelmod skänka tillbaka
len substantiella fördel, för hvilken segren
anns, kunna vi icke betrakta armorlunda än
åsom lika verkliga förrädare mot sitt land
om hvilken som helst den der sålde det till
a utländsk fiende. De som inbilla sig att
yssland ännu tillräckligt erfarit sin egen un- i.
erlägsenhet eller är tillräckligt öfvertygad: om I
e allierades allvarliga och ståndaktiga beslut,
ör att erbjuda endast sådana vilkor som vi
red klokhet och anmständighet skulle kunna j:
antaga, måsta vara lindrigast sagdt oför-
varligt och öfverdrifvet sangviniskt. De som,
ändamål att lätta sin egen återeröfring af
akten, skulle vilja befrämja en ihålig upp-
örelse på några mindre rättmätiga och klara
ilkor än dem vi här antydt, äro politici,
vilkas grundsatser vi icke vårda oss om att
ifva deras rätta namr, men hvilka otvifvelak-
ot skola finna att de misstagit sig om vä-