I sammanlefnaden och vänner, skulle lifvet gö-
dras bittert för dem som vågade beträda oppo -
I sitionens bana.
I allmänhet förklarar denna politiska för-
skräckelsefeber, en verkan af temperamentets
häftighet och karakterens svaghet, jemväl alla
andra framstående sidor af Carl Johans inre
styreleo, likasom vi uti de föregående artik-
llarne ådagalagt att det är den som äfven gif-
ver rätta klafven och förklaringsgrunden till
hans yttre politik.
Från samma källa härledde sig hans bö-
jelse för allemastyrandet. Män med karak-
terssjelfständighet misstrodde han och ville
äfven för att icke röna något motstånd mot
åtgärder, som blott alltför ofta diktsrades af
rent personliga bevekelsegrunder, att konsel-
jens ledamöter i allmänhet men i synnerhet
statssekreterarne, betydande genom sin rät-
tighet att vägra kontrasignation, skulle vara
personer som villigt och underdånigt sade ja
till allt och voro färdiga att underskrifva hvad
helst dem anbefaltes; — ehuru det rättvist
måste erkännas att han i denna beräkning
ioke gick så långt eller så systemstiskt till-
väga, som sedermera egt rum, ty någon omtan-
ke ora hans regerings anseende tillät honom
dock icke att sammansätta hela statsrådet af
subjekter som saknade äfven den yttre per-
sonliga konsiderationen, om ock detta, både
hvad yttre och inre qvalifikationer beträffar,
ofta var fallet med statssekreterarne. Genom
Wirsn såsom statssekreterare för krigsären-
derna hade han nemligen lärt känna hvilken
oöfvervinnerlig motvigt . mot hans godtycke
och sjelfviskhet låg uti föredragandens kon-
stitutionella myndighet, om denne var en man
med karaktersstyrka och eget omdöms, och
efter Wirrens förafskedande och Järtas reträtt
1816 samt Börtzells afskedstagande 1817 och
Rosensteins 1821, uppsökte han ock omsorgs-
fullt åt dessa sådana efterträdare, att den kon-
stitutionella garantien som är förvarad så väl
uti föredragandens rätt och pligt att neka kon-
trasignation som uti dennes moraliska ansva-
sighet efter 107 8 Reg.f., helt och hållet till-
intetgjordes. Qviding, den han efter Wirsen
gjorde till statssekreterare för krigsärenderna
(om hvilken öfverpostdirektören baron Carpe-
lans träffande mens något cyniska infall troli-
gen är allmännare kändt) samt en: alldeles
obskur ledamot i kommerskollegium, Klint-
berg, den han på en frangmans, grosshand-
laren och fabrikören Mazers rekommendzition
såsom tjenlig assistent i kriget mot vexel-
kursen, .upphöjde till statssekreterare för han-
deln och finanserna, voro i alla hänseenden
till den grad underlägsne och oduglige för
de vigtiga platser de beklädde, att de inom
deras respektive departementer voro föremål
för medömkan, förakt och underhafvandes
ständiga gyckel). Men hvad brydde sig
Carl Johan om att han genom dylika befor-
dringar nedsatte de högsta embetenas anse-
ende, upplöste det mäktiga samhällsband, som
deruti ligger i synnörhet uti en monarkisk
stat, samt demoraliserade andan inom embets-
manna- och domarekårerna. Sådana objek-
tiva synpunkter hade ingen giltighet för ho-
nom, som refererade allt till sin egen per-
sonlighet och satte denna såsom medelpunkt
för statens hela tillvaro. Också kan man
utan orättvisa säga att han, genom det sätt
hvarpå han gick tillväga ej blott vid befor-
dringar till verkliga embeten utan ock ge-
nom slöseriet med adelskap, titlar och ordnar
ifrån excellensvärdigheterna och blåa banden
ända ned till Wasen och ekonomidirektörsti-
teln, fullkomligt tillintetgjorde aktningen för
dessa monarkiens yttre attributer och till-
behör samt hela den prestige som förut i
svenska folkets sinne omgifvit konungadöme
och monarkiskt regeringssätt; — och detta
hade dock varit ett mindre ondt, om ej sjelfva
aktningen för styrelse, samhälle och lag hade
blifvit i väsentlig mån undergräfde. Det är
härifrån som det öfvervägande anseende och
inflytande penningar och rikedom i sednare
tider tillvunnit sig i Sverge egentligen date-
rar sig — ty sedan de moraliska samhälls-
värdena upphört att aktas, hvad är det men-
uiskorna sedermera kunna eftersträfva om ej
penningen, som, utom det att den är det
medlet för hvilket alla yttre njutningar kunna
köpas, äfven ger fåfängan utväg att ienskilta
lifvet höja: sig öfver sina likar och väcka
dessas afund. Till denna olyckliga riktning
f tänkesätten bidrog äfven Carl Johan direkt
ganska mycket genom den stora egard han
visade för rikedom. Att vara rik, utan afse-
ende på hvad sätt egodelarne voro förvärf-
vade, gjorde i hans ögon all personlig för-
tjenst öfverflödig. Penningen, ensam i och
rör sig, berättigade till alla samhällsutmär-
kelser, såsom i det följande skall visas, då
vi också få tillfälle att ådagalägga att den
politiska spökräddslan äfven utgjorde ett mäk-
tigt motiv jemväl till hans hyllning åt rike-
iomen.
Aren 1816 och 1817 beteckna den tidpunkt,
:1å genom Qvidings och Klintbergs upphö-
jelse, som nyss nämnts, till statssekreterare
för krigs- och finans-ärenderna samt genom
kammarherrn och assessorn Ebrenborgs be-
fordran till föredragande för inrikescivilären-
Jena), allenastyrelsen kan anses formligt or-
PF Re RR AA KA MAR TA JA kr - AA 0 IR Ke - JAR
OA re NN a BD rr DB OÖ MA PD pri Fe: uf) PF OP AM fi
me
) Qviding, som i sin enfald ofta inlät sig i förtroliga
konversationer med; sina underhafvande i krigsex-
peditionen, hvilkas kamrat ban der långe varit oti
de lägre grad:rna, blottade vid dylika tillfällen all-
tid sin okunnighet eller sin bristande omdömesför-
måga och gaf derigenom ständiga anledningar till
nytt gyckel. : Ibland mänga snekdo:er som derom
skulle -kunna berättas må nämnas. att han t. ex.
under ett sådant samtal påstod att det var Kanti-
ska filosofen som föranledt franska revolutionen,
och ansåg den saken så afgjord, att deti hög grad
väckte hans förnndran att höra den bestridas:
Statssekreteraren Klintberg var, utom i skråfrågor
och sädana besvårsmål hvilkas handläggning, hade
hört till hans kollegiala göromål, uti allt som hörde
till finans- och pennsingeväsende så absolut okun-
nig, att han en-dag, sedan ban åtskilliga år inne-
haft statssekreteraresmbet, frägade landsböfdingen
grefve Axel Rosen, som besökte honom, hvad det
egentligen mensdes med ordet ndiskontr och hvad
det egentligen bsiyåde
) Ehrenborg hade såsom kammarherre hos Carl XIII:s
vattning tillmmnntt sic kbeannringene aRIINOOP ER skr