TULIVE UV JRFLLIVRGLBIGITA ANTCLIDGR IvVOU, al
tminstone livad den sednare tidpunkten an
år, ännu i så friskt minne hos många, at
i ej behöfva uppehålla oss dervid. Han
emperament visade sig i hela sin verklighet
an råkade alldeles utom sig, det ena ögon
blicket af uppbrusande förbittring och vrede
et andra af förskräckelse, och dessa sinnes
örelser beherrskade honom ömsevis unde
era dagar. Arstalter vidtogos likasom er
entlig arme skulle stått för hufvudstadeni
ullar; och verkligen lyckades också dess:
offentliga demonstrationer af hans skrämsel
att till en del framkalla de oroligheter som
ide voro ämnade att förhindra och qväfva. Ån
1830 fick räddhågan lyckligtvis ej arledning
att gifva sig så öppet tillkänna, men den vai
derför icke ringare; och som ett karakteristiskt
bevis derpå, hvilket icke här bör förbigås.
må nämnas att den förtjente, bland hufvud-
stadens borgerskap och invånare i hög grad
opuläre polismästaren Wannqvist skiljdes från
in befattning under sken at befordran, och
tt häradshöfdingen Nerman utnämndes till
ans efterträdare, derföre att Carl Johan i sin
ngest ansåg sig under dessa kritiska tider
afva, med den sednare såsom polischef, både
en högre och den lägre polisen säkrare uti
sina egna händer. Begge dessa åtgärder, Wann-
qviets skiljande ifrån polismästarebefattningen
joch Nermans utnämning dertill, voro högst
olyckliga. Djup chagrin hos den förre öfve
detta bevis på oförtjent misstroende förkor-
tade hans dagar, och gunstlingen Nermans ställ-
ing som polischef till Carl Johan personligen
gaf genast anledning till förvecklingar mellan
polismästaren och hans förman, öfverståthålla-
ren Sprengtporten, hvilka slutades med) den
sednares förafskedande och ingalunda blefvo
utan inflytelse, på-ett för Carl Johan ganska
känbart och bittert sätt, dels på 1838 års
händelser, dels på 1840 års riksdsg.
Samma småsginta farhåga röjde sig ock för
hvarje tillstymmelse till opposition. Det af
efve Schwerin om hösten 1820 stiftade tal-
jöfningssällskapet var visserligen icke något
om hos en sansad menniska bordt kunna in-
gifva minsta farhågs; det var snarare mer
gnadt att skratta åt. Men likväl hade det
nappast varit tillsammans en enda gång, vi
tro ej två, förrän det genast förbjöds att vi-
dare sammanträda, genom ett kongl. bref till
öfverståthållaren, kontrasigneradt af statssekre-
teraren Ehrenborg (samme man som kontra-
signerade kongl. brefvet om annullerandet af
astebrefven å husen vid Norrbro, och förord-
ningen, utan Rikets Ständers medverkan, om
inrättandet af skånska. hofrätten och anslag
af medel dertill). Carl Johan håde, som ne-
danföre skall visas, en fin takt att urskilja
sådana subjekter, hvilka han var förvissad om
skulle såsom föredragande kontrasignera allt
hvad som förelades dem; — en takt hvilken,
i förbigående sagdt, icke dog ut med honom.
Efterverlden skall svårligen tro huru långt
han kunde gå i medömkansvärd rädsla. Så-
som teaterdirektör :bshöfde G. Lagerbjelke
hela sin långvariga dressering som smidig,
undergifven hofman, och hela sin stora talent,
hela-sitt erkända snille som hofsmickrare för
att öfvervinna hans ihärdiga motvilja mot upp-
förandet af Gustaf III:s, Keollgrens och Gran-
bergs historiska stycken samt för att dertill
erhållatillstånd. Gustaf Wasa hade det felet att
förherrliga den förra dynastiens stiftare, Siri
Brahe och Johan Gyllenstjerna det att påminna
em den fordna svenska adelns trohet mot
afsatta konungar, och Christina äntligen det
största och oförlåtligaste, att låta Axel Oxen-
stjerna som rådgifvare och minmister tala till
drottningen ett nog djerft och frimodigt språk,
i en undersåtes mun alldeles opassande mot
suveränen. Carl Johans envisa vägran att
lemna kapten Lindeberg, änsköntlångtförut och
ännu då i stor gunst hos Carl Johan och en
hans pensionerade skriftställare och smickra-
re — se t. ex. det vämjeliga smickret uti
dedikationen utaf öfversättningen af Titus o.
m. d. — och lika så hofsekreteraren Åberg-
son tillåtelsen att anlägga enskilda teatrar i
nufvudstaden, härrörde icke från annan orsak
än hans farbåga att på dylika teatr:r möjli-
gen pjeser skulle kunna bli gifna, h:iika in-
nehöllo något som stötte på opposition och
följaktligen vore samhällsvådligt. Hans ängs-
liga fruktan för tidningspressen, isynnerhet
sedan en ffi press trots indragningsmakten
uppstod, huru han lät handhafva denna makt,
huru, när någon artikel råkade misshaga ho-
nom och temperamentet genast deraf råkade
i kokning, hofkansleren straxt efterskickades
och vid sin ankomst mottogs med befallnin-
gen: supprime2 cette feuilles, bör vara så kändt
att detaljer derom äro öfverflödiga , ehuru en
och annan anekdot om de scener som vid
dylika tillfällen föregingo kunde vara ganska
pikant att bifoga. Det var i allmänhet ett
ganska kinkigt uppdrag att för konungen öf-
versätta oppositionstidningarne, hvilket nästan
alltid skedde straxt de utkommo. Märkte öf-
versättaren på förhand att deri förekom någon
artikel som skulle göra ond blod, så höll
han sig vanligtvis af försigtighet på en hon-
nett distans.
Rädsla gör menniskan grym likasom dju-
ren. Ingendera skulle vara det utan att be-
herrskas af denna sinnesrörelse, ehuru grym-
heten också kan bli en vana hvars utöfning
skänker nöje, om den blir ett intresse, hvilket
inträffar när fruktan icke är öfvergående utan
stadigvarande och djup. Rädda och karakters-
tvaga menniskor, äfven de mest sensibla och
vekhjertade, kunna derföre när de äro intagne
af fruktan lätt blifva förföljare och begå de
största orättvisor, såsom förhållandet var med
Mera af de mest beryktade terroristerna under
franska revolutionen, hvilka, oaktadt i hög grad
åtmilda och sentimentala, af rädsla och
rakterstvaghet förvandlades till vilddjur.
Carl Johans historia företer beklagligtvis
pekså flera prof på orättvisor och förföljelse,
endast härrörande från hans misstänksamma
rädsla och hans fullkomliga oförmåga att hejda
oeh styra sig under de ögonblick då han be-
herrskades af denna olyckliga affekt. De
rildsamma afsättningarne af landshöfdinsen