TULIVE UV JRFLLIVRGLBIGITA ANTCLIDGR IvVOU, al tminstone livad den sednare tidpunkten an år, ännu i så friskt minne hos många, at i ej behöfva uppehålla oss dervid. Han emperament visade sig i hela sin verklighet an råkade alldeles utom sig, det ena ögon blicket af uppbrusande förbittring och vrede et andra af förskräckelse, och dessa sinnes örelser beherrskade honom ömsevis unde era dagar. Arstalter vidtogos likasom er entlig arme skulle stått för hufvudstadeni ullar; och verkligen lyckades också dess: offentliga demonstrationer af hans skrämsel att till en del framkalla de oroligheter som ide voro ämnade att förhindra och qväfva. Ån 1830 fick räddhågan lyckligtvis ej arledning att gifva sig så öppet tillkänna, men den vai derför icke ringare; och som ett karakteristiskt bevis derpå, hvilket icke här bör förbigås. må nämnas att den förtjente, bland hufvudstadens borgerskap och invånare i hög grad opuläre polismästaren Wannqvist skiljdes från in befattning under sken at befordran, och tt häradshöfdingen Nerman utnämndes till ans efterträdare, derföre att Carl Johan i sin ngest ansåg sig under dessa kritiska tider afva, med den sednare såsom polischef, både en högre och den lägre polisen säkrare uti sina egna händer. Begge dessa åtgärder, Wannqviets skiljande ifrån polismästarebefattningen joch Nermans utnämning dertill, voro högst olyckliga. Djup chagrin hos den förre öfve detta bevis på oförtjent misstroende förkortade hans dagar, och gunstlingen Nermans ställing som polischef till Carl Johan personligen gaf genast anledning till förvecklingar mellan polismästaren och hans förman, öfverståthållaren Sprengtporten, hvilka slutades med) den sednares förafskedande och ingalunda blefvo utan inflytelse, på-ett för Carl Johan ganska känbart och bittert sätt, dels på 1838 års händelser, dels på 1840 års riksdsg. Samma småsginta farhåga röjde sig ock för hvarje tillstymmelse till opposition. Det af efve Schwerin om hösten 1820 stiftade taljöfningssällskapet var visserligen icke något om hos en sansad menniska bordt kunna ingifva minsta farhågs; det var snarare mer gnadt att skratta åt. Men likväl hade det nappast varit tillsammans en enda gång, vi tro ej två, förrän det genast förbjöds att vidare sammanträda, genom ett kongl. bref till öfverståthållaren, kontrasigneradt af statssekreteraren Ehrenborg (samme man som kontrasignerade kongl. brefvet om annullerandet af astebrefven å husen vid Norrbro, och förordningen, utan Rikets Ständers medverkan, om inrättandet af skånska. hofrätten och anslag af medel dertill). Carl Johan håde, som nedanföre skall visas, en fin takt att urskilja sådana subjekter, hvilka han var förvissad om skulle såsom föredragande kontrasignera allt hvad som förelades dem; — en takt hvilken, i förbigående sagdt, icke dog ut med honom. Efterverlden skall svårligen tro huru långt han kunde gå i medömkansvärd rädsla. Såsom teaterdirektör :bshöfde G. Lagerbjelke hela sin långvariga dressering som smidig, undergifven hofman, och hela sin stora talent, hela-sitt erkända snille som hofsmickrare för att öfvervinna hans ihärdiga motvilja mot uppförandet af Gustaf III:s, Keollgrens och Granbergs historiska stycken samt för att dertill erhållatillstånd. Gustaf Wasa hade det felet att förherrliga den förra dynastiens stiftare, Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna det att påminna em den fordna svenska adelns trohet mot afsatta konungar, och Christina äntligen det största och oförlåtligaste, att låta Axel Oxenstjerna som rådgifvare och minmister tala till drottningen ett nog djerft och frimodigt språk, i en undersåtes mun alldeles opassande mot suveränen. Carl Johans envisa vägran att lemna kapten Lindeberg, änsköntlångtförut och ännu då i stor gunst hos Carl Johan och en hans pensionerade skriftställare och smickrare — se t. ex. det vämjeliga smickret uti dedikationen utaf öfversättningen af Titus o. m. d. — och lika så hofsekreteraren Åbergson tillåtelsen att anlägga enskilda teatrar i nufvudstaden, härrörde icke från annan orsak än hans farbåga att på dylika teatr:r möjligen pjeser skulle kunna bli gifna, h:iika innehöllo något som stötte på opposition och följaktligen vore samhällsvådligt. Hans ängsliga fruktan för tidningspressen, isynnerhet sedan en ffi press trots indragningsmakten uppstod, huru han lät handhafva denna makt, huru, när någon artikel råkade misshaga honom och temperamentet genast deraf råkade i kokning, hofkansleren straxt efterskickades och vid sin ankomst mottogs med befallningen: supprime2 cette feuilles, bör vara så kändt att detaljer derom äro öfverflödiga , ehuru en och annan anekdot om de scener som vid dylika tillfällen föregingo kunde vara ganska pikant att bifoga. Det var i allmänhet ett ganska kinkigt uppdrag att för konungen öfversätta oppositionstidningarne, hvilket nästan alltid skedde straxt de utkommo. Märkte öfversättaren på förhand att deri förekom någon artikel som skulle göra ond blod, så höll han sig vanligtvis af försigtighet på en honnett distans. Rädsla gör menniskan grym likasom djuren. Ingendera skulle vara det utan att beherrskas af denna sinnesrörelse, ehuru grymheten också kan bli en vana hvars utöfning skänker nöje, om den blir ett intresse, hvilket inträffar när fruktan icke är öfvergående utan stadigvarande och djup. Rädda och karakterstvaga menniskor, äfven de mest sensibla och vekhjertade, kunna derföre när de äro intagne af fruktan lätt blifva förföljare och begå de största orättvisor, såsom förhållandet var med Mera af de mest beryktade terroristerna under franska revolutionen, hvilka, oaktadt i hög grad åtmilda och sentimentala, af rädsla och rakterstvaghet förvandlades till vilddjur. Carl Johans historia företer beklagligtvis pekså flera prof på orättvisor och förföljelse, endast härrörande från hans misstänksamma rädsla och hans fullkomliga oförmåga att hejda oeh styra sig under de ögonblick då han beherrskades af denna olyckliga affekt. De rildsamma afsättningarne af landshöfdinsen