VYeBesacK och den sardeles MUver nvarmer
inqvisitionen. bedrefs, för, att få reda på för-
menta utgreningar och mer betydande rasär
bröttelige uti dessa två värdiga Gustavianers:
förehafvanden, bevisar dock att efter tjugotvå l
års förlopp oron och skräcken för restaura;
tionsplaner ännu voro vakna och ingalunda
helt-och hället hade slocknat.
Men icke nog med dessa ämnen till be-
kymmer, som egentligen ledde sin uppkomst
och-bemtade näring utifrån. . Hvarje tecken
inom landet till opposition och hvilken om? .
ständighet som helst, den der på det mest
aflägsna sätt ansågs kunna gifva anledning .
till folkrörelser, dem Carl Johan trodde kunna
väckas. här nästen lika lätt som i Frankrike,
satte icke mindre hans misstänksamhet i rö-
relse, var uti ej ringare raån förersål för räd-
håga och ängslan, Ean konstitutionel; allvar-
lig men lojal opposition kunde Carl Johan
aldrig lära sig begripa. De förfärliga intryck l:
faktiorernas långvariga och blodiga strider äl
Frankrike hade gjort på hans difiga känsla :
beherrskade alltid hans fantasi, återkommo
ständigt i hans minne, Opposition förvexlade
han med faktion, och de, som på sågot sätt
gifvit sig tillkänna. såsom oppositionsmänyel-
ler endast-ådagalagt någon sjelfständighet i1
karakter, någon frimodighet iomdönren och
yttranden, voro i bans tanka nödvändigt illa-
sinnade (malveillants) och fiender (ennemis),
enligt. de. revolutionära faktionernas..språk-
bruk. Och på samma sätt -somichans miss-
tänksamma rädsla egentligen-blott skiljde här
i Sverge mellan två slags menniskor; de
välsinnade,, hvarmed förstods les devougsa,
och de illazinnade eller fienderna, så aktade!
ock hans uppskrämda räddhågavingen fiende
för ringa. I nya pas de- petits ennemisr,
var en maxim som han ofta med särdeles
tonvigt uttalade, som hen ansåg för ett be-
vis på sin.djupa statskonst; — och ännu
torde väl åtskilliga personer lefva, för hvilka
hans under förtroliga samtal. upprepat den.
En annan dylik politisk favoritmaxim, alstrad
af hans farbåga för folkrörelser, och han
ängsliga omsorg att förekomma; hvarje an-
ledning, dertill, var: pil faut respecter la masse.s
De mindre och minst bemedlade folkklasserna
i Stockholm, hvilka han alltid ansåg färdiga att
utföra samma rol som invånarne i Pariserför-
staden S:t Antoine, voro egentligen och före-
trädesvis de som han dermed menade. För
att hålla denna massa vid godt mod och
göra henne pvälsinnad, skulle i bufvudstaden
alltid vara godt köp på bröd och lifsmedel,
om ock hela landet skulle dertill skatta.
Efter Carl Johans återkomst ifrån tyska fält-
tåget måste Allmänna Magasinsinrättningen
lång tid. utlemna ett betydligt qvantum råg
månatligen till nedsatt pris åt hufvudstadens
bagare, på det att dessa skulle kunna sälja
rågbrödet för lågt pris. Rikets Ständers re-
visorer gjorde anmärkning mot denna gener
rositet emot hufvudstadens arbetsklasser på
hela folkets bekostnad; men detta togs gan:?
ska illa, och en häftig strid uppstod i anled-
ning deraf mellan Carl Johan och Ständerna
vid 1817 års riksdag. -Sedan det icke längre
gick an att utan Ständernas bifall fortsätta
denna spanmålsutdelning till bagarne mot lägre
pris, afläts vid riksdagen en formlig propo:
sition i ämnet, hvari nödvändigheten af åtgär-
den yrkades och en dylik utdelning förmena-
des, såsom orden lydde, icke vara främmande
för magasinsinrättningens. ändamål. Ständerna
voroj.emellertid af en annan mening och af:
slogo propositionen. Men så angeläget ansåg
Carl Johan att vinna hufvudstadens arbets:
klasser, att han aflät en förnyad proposition
om det grofva brödet, hvarnti Ständerna gan-
ska skarpt apostroferades- och i ordets egent:
liga bemärkelse upplexades; för sitt första: af-
slag, ehuru den: hetsiga: texan icke hjelpte
något, ty denna nya proposition rönte också
samma öde. Utaf enabanda bevekelsegrun:?
der;soch ej af annat skäl var det också: som
Carl Johan, i strid mo: sina i öfrigt strärgt
prohibitiva böjelser, i det längsta upprätthöll
konventionen rörande handeln mellan Finland
och--Sverge --och - visserligen aldrig så länge
han lefvat skulle gifvit efter för jordbruks;
intressets skrik och samtyckt till densammas
upphäfvande,-och först hans-frånfölle blet-sig-
nalen till denna o!yckliga eftergift: Men det var
också blott hufvudstadens befolkning som på
detta sätt af rädsla. kajolerades.. Successift
hade Carl Johan ifrån 1818-till våren 1820,
dels utaf prohibitiv ifver dels för att ställa
sig in hos possessionaterna. och jordbruksin-
tresset, uppdrifvit spanmålstullarne till den
förfärliga höjden af aderton (s:r 18) riksdaler
riksgälds å en tunna hvete (med tilläggensaf
tolag, konvojafgift m.m: uppgick denna tull-
afgift till närmare tjugoen rdr), till:sexztön (16)
riksdaler (med tilläggen c:a, 18 rdr) på råg,
och i proportion å öfrigassädesslag; och-denna
grymma tullagstiftning fortfor ända till hösten
1926. Den detta år inträffade starka:torkan
och derutaf föravledda missvexten gjorde då
den inhemska spanmålstillgången alldeles otill;
räcklig. Utsigten till verklig hungersnöd var
gifven, så vidt ej dessa orimliga spanmåls:
tullar afskaffades och utländsk spanmål in-
släpptes... Wirs6n, som då var inkommen; i
statsrådet, yrkade kraftigt derpå redan ifrån
sommarens början: Carl Johan gaf väl efter,
såsom han alltid gjorde, men denna gång ens
dast efter ett långvarigt, det mestenvisa mot-
stånd, hvari han tyvärr styrktes af-en hop
egennyttiga possessionater och spanmälslön-
tagare. Landshöfdingarnes rapporter om ut-
sigterna för grödan lemmade wäl intet tvifvel
öfrigt om verkliga tillståndet, men de förs
klarades otillförlitliga, och Carl Johan vid-
tog då den utvägen att ntsända omkring lan-
det, för att få andra underrättelser, sina egna
adjutanter. Efter några. veckor återkommo
dessa ifrån sina missioner, Hurudana deras
berättelser utföllo veta vi ej. Men Wirsn
segrade, och utländsk spanmål inslöpptes åter
för en tid. (Forts,)
Den dyra tiden.
(Ur Friskytten.)
ESS F JE gt PEN PES PE CTT PI FRPSEISKGNEE JKPSEN SSV SINA