han under hela nästa dag, full af förfäran
och samvetsqval, tänkande med fasa på, att
han skulle blifva igenkänd såsom dem dödes
baneman, och i hvarje ögonblick fruktande
att han skulle få se rättvisavs handtlangare
komma,
bDagen förgick likväl utam att någonting
inträffade, och då afionen närmade sig var
han ej längre i stånd att utbärda denna qval-
fulla ovisshet, utam begaf sig tillbaka till
Sevilla. Oemotståndligen vände sig hans
steg i riktning af klostret; men han stannade
och dröjde på något afstånd från blodscenen.
tskilliga personer voro samlade omkring
platsen, hvaribland en var sysselsatt att fast-
spika någonting på klostermuren. Efter en
stund skingrades den lilla hopen, och en af
dem gick helt tätt förbi Don Manuel. Den sed-
nare tilltalade honom med tvekande röst.
Sennor, sade han, får jag fråga om or-
gaken till cenna folksamling?
En riddare, svarade den andre, har blifvit
mördad.
Mördad ! upprepade Don Manuel, och kan
ni säga mig hans namn?
Don Manuel de Manara, svarade främ-
lingen och gick.
Don Manuel blef öfverraskad att höra sitt
eget namn nämnas, särdeles då det tillades
den mördade. Då alla voro borta, vågade han
slutligen närma sig den olyckliga platsen.
Ett litet kors hade, såsom vanligt i Spanien,
blifvit fastspikadt mot muren för att utmärka
platsen der mordet blifvit begånget, och straxt
derunuder läste han, vid det flämtande skenet
af en lykta: Här mördades Don Manuel de
Manara, Bed Gud för hans sgjäl.
Ännu mera förvirrad och bestört af denna
inskrift, vandrade han omkring gatorna, till
dess natten var långt framskriden och allt
var stilla och tyst. Då han närmade sig det