han under hela nästa dag, full af förfäran och samvetsqval, tänkande med fasa på, att han skulle blifva igenkänd såsom dem dödes baneman, och i hvarje ögonblick fruktande att han skulle få se rättvisavs handtlangare komma, bDagen förgick likväl utam att någonting inträffade, och då afionen närmade sig var han ej längre i stånd att utbärda denna qvalfulla ovisshet, utam begaf sig tillbaka till Sevilla. Oemotståndligen vände sig hans steg i riktning af klostret; men han stannade och dröjde på något afstånd från blodscenen. tskilliga personer voro samlade omkring platsen, hvaribland en var sysselsatt att fastspika någonting på klostermuren. Efter en stund skingrades den lilla hopen, och en af dem gick helt tätt förbi Don Manuel. Den sednare tilltalade honom med tvekande röst. Sennor, sade han, får jag fråga om orgaken till cenna folksamling? En riddare, svarade den andre, har blifvit mördad. Mördad ! upprepade Don Manuel, och kan ni säga mig hans namn? Don Manuel de Manara, svarade främlingen och gick. Don Manuel blef öfverraskad att höra sitt eget namn nämnas, särdeles då det tillades den mördade. Då alla voro borta, vågade han slutligen närma sig den olyckliga platsen. Ett litet kors hade, såsom vanligt i Spanien, blifvit fastspikadt mot muren för att utmärka platsen der mordet blifvit begånget, och straxt derunuder läste han, vid det flämtande skenet af en lykta: Här mördades Don Manuel de Manara, Bed Gud för hans sgjäl. Ännu mera förvirrad och bestört af denna inskrift, vandrade han omkring gatorna, till dess natten var långt framskriden och allt var stilla och tyst. Då han närmade sig det