STOCKHOLM, den 3 Okt.
I den officiella tidningen för dem 20 sist-
lidne månad läste man under formen af en
insänd artikel, riktad mot Östgötha Correspon-
dentens uppfattning af 1812 års politik, ett
försvar för denna samma politik, hvari bland
annat anfördes att Tysklands furstar och folk
blickade upp till den dåvarande ryska sjelf-
herrskaren såsom sin enda räddning från Na-
poleons tryckande välde; att England, som
med sina skatter närde och understödde det
allmänna hatet mot detta välde, var Rysslands
naturliga bundsförvandt i samma ögonblick
Alexander blef Napoleons fiende; att det
var mer än osäkert om finska folket skulle
hafva rest sig till förmån för Sverge ; samt att
Frankrike i sin utmattning sjelft suckade ef-
ter fred. Insändaren sökte med stöd af allt
detta bevisa orimligheten för Sverge af att då
kasta sig i ett krig med Ryssland och Eng-
land, hvars flotta kryssande i Östersjön, en-
dast lemnade oss den aflägsna kommunika-
tionslinien med Finland öfver Torneå öppen,
xaedan landets tillgångar både på penningar
och vapen voro alldeles uttömda, o. 8. Vv.
I anledning af denna artikel har Östgötha
Correspondenten i sina sista nummer börjat
en följd af uppsatser, hvari den till en bör-
jan med stor talent och värma skildrar Sverges
politik sådan den under våra stora konungar
varit och till följd af vår ställning i det stora
sammanharget af stater borde vara, samt
huru slutligen den första framska revolutionen
skrämde de två sista Wasakonungarne att,
tvertemot traditioner och folksympatier, till
en början endast för personliga intressen, ka-
sta sig i den ryska alliansens armar. Efter att
hafva visat huruledes valet till tromföljare
1810 af en bland Napoleons marskalkar var
ä folkets sida en protest mot denna dynasti-
politik, fastän förhoppningarne snart af den
nyvalde gäckades, upptager författaren de of-
van omnämnda invändningarne, visande i nå-
sra korta drag huru det förhöll sig med de
tyska regeringarnes och folkens sympatier för
Byssland, och öfvergår derefter till en fram-
ställning af Englands förhållanden under denna
tidpunkt, utmärkt för sin klarhet och sin ri-
kedom af detaljuppgifter. Vi göra oss ett
nöje af att här nedanföre återgifva denna del
af artikeln, som lemnar ett särdeles förtjenst-
fullt bidrag till utredande utaf denna del af
frågan om 1812 års politik äfvensom de sköna
ord hvarmed författaren afslutar densamma :
Redan kriget med Nordamerikas stater, sam-
tidigt med krigen mot Frankrike, Spawien och
Holland, 1774—84, hade känbart rubbat Eng-
lands inre och yttre läge. När franska revo-
lutionen utbröt och krigets fackla åter tändes,
nade England ännu icke hemtat sig. Härtill
kom äfven, att ehuru den store statsman,
som då höll AÅlbions statsroder i sin starka
hand, visste att elektrisera affärslifvet och
aristokratien till oerhörda uppoffringar medelst
Aandelsintressena och afskyr för de franska
fribetsprinciperna — nationen likväl ganska
högljudt kaotade öfver sjelfva statsförfattnin-
gens urartande, och patriotismen förklarade sig
för de revolutionära grundsatserna, hvadan
också talrika föreningar bildade sig i ända-
mål att åstadkomma en regeneration af Eng-
land, i öfverensstämmelse med Frankrikes.
Det är sannt att Englamd från början af re-
volutionskriget gjorde sig, genom sina pen-
ningar, till själen i alla kontinentala rörelser
emot Frankrike; det stannade icke ens der-
vid, det bekämpade Frankrikes finanser me-
delst insmugglandet af eftergjorda assignatio-
aer och slutligen till och med genom det
omenskliga uthungringssystemet medelst spärr-
ning mot all tillförsel, ett krigssätt, hvars
följder ej blott träffade Frankrike, utan till
lika grad äfven de neutrala makterna; men
som äfven efter få år ivgaf Napoleon iden
till det s. k. kontinentalsystemet — hvilket i
sjelfva verket var att slå England med dess
egna vapen. Vid slutet af 1795 hade emel-
lertid Englands statsskuld uppstigit till 322
millioner pund sterling, och kriget redan ko-
stat öfver 100 millioner pund. Banken nöd-
gades äfven 1797 inställa sina betalningar.
Irland reste sig 1798. Ett uppror utbröt på
flottorna i Portsmouth och Nore 1793. En
församling af 100,000 menniskor sammanträdde
i grannskapet af London 1795, fordrande fred,
ministerens entledigande och parlamentreform.
Endast de engelska flottornas lysande segrar
på hafvet förmådde nu att rädda landet från
en stor omhvälfaing. Men på en gång af-
stodo fransmännen från öppet örlogskrig och
förvandlade det till ett flibustierkrig, hvarvid
alla fördelarne stannade på fransmännens sida.
Englands bekymmer växte sålunda oupphör-
ligt. För att lugna natiomem, gjorde ministern
ett skenbart fredsförsök. Kriget fortfor. Mot-
gångarne för England ökades. Hertigen af
York kapitulerade. Under det Frankrikes
kraft och ära växte, voro Englands oupp-
börligt i fallande. Jäsningen fortfor också
inom landet. Irland stod i full låga. Krigs-
omkostnaderna, jemte subsidier till de flesta
europeiska stater, hade ständigt ökat skatterna
och betrycket. Statsskulden växte alltjermt.
Vid freden i Luneville; gick: totalsumman afl
den fonderade skulden till 500 millioner puad,
hvars räntor slukade alla landets skatter. Man
sökte att med våld qväfva folkets missnöje.
Habeas-Corpus-akten suspenderades, hvar-
jemte korruptionssystemet undergräfde den po-
litiska moralen. Men omsider stod Englandj.
ensamt. Öfrige krigförande makterna hade nöd-
gats sluta fred. Nödvändigheten talade nu
blott ett språk. Pitt afträdde från skådeba-!
nan, och hans efterträdare förklarade sig be-
redvillig för freden. Den ingicks 1802, men
bestod knappast 11 månader. Kriget utbrötl!
