STOCKHOLM, den 3 Okt. I den officiella tidningen för dem 20 sistlidne månad läste man under formen af en insänd artikel, riktad mot Östgötha Correspondentens uppfattning af 1812 års politik, ett försvar för denna samma politik, hvari bland annat anfördes att Tysklands furstar och folk blickade upp till den dåvarande ryska sjelfherrskaren såsom sin enda räddning från Napoleons tryckande välde; att England, som med sina skatter närde och understödde det allmänna hatet mot detta välde, var Rysslands naturliga bundsförvandt i samma ögonblick Alexander blef Napoleons fiende; att det var mer än osäkert om finska folket skulle hafva rest sig till förmån för Sverge ; samt att Frankrike i sin utmattning sjelft suckade efter fred. Insändaren sökte med stöd af allt detta bevisa orimligheten för Sverge af att då kasta sig i ett krig med Ryssland och England, hvars flotta kryssande i Östersjön, endast lemnade oss den aflägsna kommunikationslinien med Finland öfver Torneå öppen, xaedan landets tillgångar både på penningar och vapen voro alldeles uttömda, o. 8. Vv. I anledning af denna artikel har Östgötha Correspondenten i sina sista nummer börjat en följd af uppsatser, hvari den till en början med stor talent och värma skildrar Sverges politik sådan den under våra stora konungar varit och till följd af vår ställning i det stora sammanharget af stater borde vara, samt huru slutligen den första framska revolutionen skrämde de två sista Wasakonungarne att, tvertemot traditioner och folksympatier, till en början endast för personliga intressen, kasta sig i den ryska alliansens armar. Efter att hafva visat huruledes valet till tromföljare 1810 af en bland Napoleons marskalkar var ä folkets sida en protest mot denna dynastipolitik, fastän förhoppningarne snart af den nyvalde gäckades, upptager författaren de ofvan omnämnda invändningarne, visande i nåsra korta drag huru det förhöll sig med de tyska regeringarnes och folkens sympatier för Byssland, och öfvergår derefter till en framställning af Englands förhållanden under denna tidpunkt, utmärkt för sin klarhet och sin rikedom af detaljuppgifter. Vi göra oss ett nöje af att här nedanföre återgifva denna del af artikeln, som lemnar ett särdeles förtjenstfullt bidrag till utredande utaf denna del af frågan om 1812 års politik äfvensom de sköna ord hvarmed författaren afslutar densamma : Redan kriget med Nordamerikas stater, samtidigt med krigen mot Frankrike, Spawien och Holland, 1774—84, hade känbart rubbat Englands inre och yttre läge. När franska revolutionen utbröt och krigets fackla åter tändes, nade England ännu icke hemtat sig. Härtill kom äfven, att ehuru den store statsman, som då höll AÅlbions statsroder i sin starka hand, visste att elektrisera affärslifvet och aristokratien till oerhörda uppoffringar medelst Aandelsintressena och afskyr för de franska fribetsprinciperna — nationen likväl ganska högljudt kaotade öfver sjelfva statsförfattningens urartande, och patriotismen förklarade sig för de revolutionära grundsatserna, hvadan också talrika föreningar bildade sig i ändamål att åstadkomma en regeneration af England, i öfverensstämmelse med Frankrikes. Det är sannt att Englamd från början af revolutionskriget gjorde sig, genom sina penningar, till själen i alla kontinentala rörelser emot Frankrike; det stannade icke ens dervid, det bekämpade Frankrikes finanser medelst insmugglandet af eftergjorda assignatioaer och slutligen till och med genom det omenskliga uthungringssystemet medelst spärrning mot all tillförsel, ett krigssätt, hvars följder ej blott träffade Frankrike, utan till lika grad äfven de neutrala makterna; men som äfven efter få år ivgaf Napoleon iden till det s. k. kontinentalsystemet — hvilket i sjelfva verket var att slå England med dess egna vapen. Vid slutet af 1795 hade emellertid Englands statsskuld uppstigit till 322 millioner pund sterling, och kriget redan kostat öfver 100 millioner pund. Banken nödgades äfven 1797 inställa sina betalningar. Irland reste sig 1798. Ett uppror utbröt på flottorna i Portsmouth och Nore 1793. En församling af 100,000 menniskor sammanträdde i grannskapet af London 1795, fordrande fred, ministerens entledigande och parlamentreform. Endast de engelska flottornas lysande segrar på hafvet förmådde nu att rädda landet från en stor omhvälfaing. Men på en gång afstodo fransmännen från öppet örlogskrig och förvandlade det till ett flibustierkrig, hvarvid alla fördelarne stannade på fransmännens sida. Englands bekymmer växte sålunda oupphörligt. För att lugna natiomem, gjorde ministern ett skenbart fredsförsök. Kriget fortfor. Motgångarne för England ökades. Hertigen af York kapitulerade. Under det Frankrikes kraft och ära växte, voro Englands ouppbörligt i fallande. Jäsningen fortfor också inom landet. Irland stod i full låga. Krigsomkostnaderna, jemte subsidier till de flesta europeiska stater, hade ständigt ökat skatterna och betrycket. Statsskulden växte alltjermt. Vid freden i Luneville; gick: totalsumman afl den fonderade skulden till 500 millioner puad, hvars räntor slukade alla landets skatter. Man sökte att med våld qväfva folkets missnöje. Habeas-Corpus-akten suspenderades, hvarjemte korruptionssystemet undergräfde den politiska moralen. Men omsider stod Englandj. ensamt. Öfrige krigförande makterna hade nödgats sluta fred. Nödvändigheten talade nu blott ett språk. Pitt afträdde från skådeba-! nan, och hans efterträdare förklarade sig beredvillig för freden. Den ingicks 1802, men bestod knappast 11 månader. Kriget utbrötl!