gångarne, och detta kan ni taga som en gignal att ni bör gå. Fogden gick, och jag började mina andaktsöfningar. Jag fortsatte dem ifrigt, görande endast då och då ett uppehåll för att lägga mera ved på elden. Jag vågade ej se mig mycket omkring, ty jag kände mig blifva ett rof för de fasligaste föreställningar. Taflorra tyektes blifva lefvamde. Om jag uppmärksamt betraktade en af dem för någon längre stund, tycktes ögon och läppar börja röra sig. Framför allt betraktade mig porträtterna af guvernören och hans fru, dessa Foulquerrernas af Tetefoulques vördnadsvärda stamföräldrar, som jag tyckte med vredgade och olycksbådande ögon; jag inbillade mig til och med att de utbytte betydelsefulla blickar sinsemellan. Just då skakade en förfärlig vindstöt alla fönstren och kom hvinande in enom salen, rasslande och skramlande med je gamla rustningarne. För min uppskrämda inbillning tycktes detta zom någonting öfvernaturligt. Slutligen hörde jag eremitens klocka och skyndade att lemna salen. Fattande ett ensligt ljus som stod på det öfre bordet, nedsteg jag utför vindeltrappam; men innan jag nått den hvälfda gången, som förde till statyen af den välsignade Jeanne de France, utsläckte ett vinddrag mitt vaxljus. Jag skyndade uppför trappan, för att åter tända det vid spiselden; men döm: om mina känslor, då jag vid inträdet i salongen såg guvernören och hens fru, som båda nedstigit ur sina ramar. och satt sig på hvar sin sida om elden. Madame, min bästa, sade gouvernören med kruserlig ton och föråldradt språk, hvad tänker ni om denna kastilianares oförskämdhet, som kommer att söka herberge och förfriskningar i detta vårt slott, efter att hafva dödat vår afkomling kommendören, och det utan att ens lemna honom tid att bikta sig? I sanning, min högtärade herre och man, svarade med icke mindre högtidligt sätt och med högsta bitterhet i ton det qvinliga spöket, i sanning, enligt min åsigt begick denne