gångarne, och detta kan ni taga som en gig-
nal att ni bör gå.
Fogden gick, och jag började mina andakts-
öfningar. Jag fortsatte dem ifrigt, görande
endast då och då ett uppehåll för att lägga
mera ved på elden. Jag vågade ej se mig
mycket omkring, ty jag kände mig blifva ett
rof för de fasligaste föreställningar. Taflorra
tyektes blifva lefvamde. Om jag uppmärk-
samt betraktade en af dem för någon längre
stund, tycktes ögon och läppar börja röra sig.
Framför allt betraktade mig porträtterna af
guvernören och hans fru, dessa Foulquerrer-
nas af Tetefoulques vördnadsvärda stamför-
äldrar, som jag tyckte med vredgade och
olycksbådande ögon; jag inbillade mig til
och med att de utbytte betydelsefulla blickar
sinsemellan. Just då skakade en förfärlig
vindstöt alla fönstren och kom hvinande in
enom salen, rasslande och skramlande med
je gamla rustningarne. För min uppskrämda
inbillning tycktes detta zom någonting öfverna-
turligt.
Slutligen hörde jag eremitens klocka och
skyndade att lemna salen. Fattande ett ensligt
ljus som stod på det öfre bordet, nedsteg
jag utför vindeltrappam; men innan jag nått
den hvälfda gången, som förde till statyen af
den välsignade Jeanne de France, utsläckte
ett vinddrag mitt vaxljus. Jag skyndade
uppför trappan, för att åter tända det vid spis-
elden; men döm: om mina känslor, då jag
vid inträdet i salongen såg guvernören och
hens fru, som båda nedstigit ur sina ramar.
och satt sig på hvar sin sida om elden.
Madame, min bästa, sade gouvernören med
kruserlig ton och föråldradt språk, hvad tän-
ker ni om denna kastilianares oförskämdhet,
som kommer att söka herberge och förfrisk-
ningar i detta vårt slott, efter att hafva dödat
vår afkomling kommendören, och det utan
att ens lemna honom tid att bikta sig?
I sanning, min högtärade herre och man,
svarade med icke mindre högtidligt sätt och
med högsta bitterhet i ton det qvinliga spö-
ket, i sanning, enligt min åsigt begick denne