Hertiginzen hade ej förr hört riddarens för-
sta ord, äm hom igenkände hans röst och före-
nsde nu sina börer med hans stt han måtte
tillåtas kämpa för henne. Svårigheten bestod
blott i att afgöra hvilken af.de trenze:sndra
riddarme skulle gifva vika för honom, då
bvar och ex vidhöll sin rättighet, såsom va-
rande först vald. Den främmande riddaren
skulle hafva velat afgöra saken genom att
snsam taga hela striden på sig; men detta
ville ej de andre tillåta. Slutligen beslöts att
man skulle lotta, och den förlorande drog sig
knotande och miesröjd tillbaka.
Återigen Jjödotrumpeterna och skranket öpp-
nadez. Den inbillske brorsomen och hans
tvenne storskräflande onklar uppträdde så helt
och hållet inklädda i stål, att de och deras
hästar sågo ut som rörliga figurer af jern. Då
de fixgo höra att dem främmande riddaren var
densamme som frälsat hertiginnan i skogen,
helsade de honom med de mest hånfulla utrop,
Åhbå, berr riddare af droken! sade de,
ni som föregifver er försvara unga enkor i
mörkret, kom nu och förfäkta ert påstående
vid ljusan dag.
Riddareas enda svar bestod uti att intega
sin plats och rikta sin lans emot motståndar-
ren. Onödigt ör att beskriva em strid, sålik
de mårga tusende andra gtrider som blifvit
basjungna på pross och verse. Hvem har ej
redan varit skarpsynt Bog stt föratsa utgån-
gen af en kamp, der himlen skulle dömma öf-
ver den skönaste och fisckfriaste unga enkas
oskuld eller brottslighet?
Den vise, läsaren som är riktigt hemma i
desse slogs envigen, ken lätt föreställa rig
den råe brorsoxens och den främmande rid-
darens sammandrabbande. Hen ser hur de
fäkta msn mot mer och bäst mot häst midt
uti banan, samt huru herr Ohyfsad slutligen
kastss till jorden och besegras. Han skall ej
undra på stt de båda muskelstarka onklarnes
molsiåndare varit mindre lyckliga i strider,
men han skall föreställa sig den tappre främ-
lingen sporrerde sin häst och ilande till der
1ag bjelp, just i det mest kritiska ögonblic-